Fru talman! Mellanöstern och Nordafrika som vi diskuterar i detta motionsbetänkande är en del av vår värld med lång historia och många fasansfulla händelser men också mycket fantastiskt genom tiderna.
Alla vi som hoppas och drömmer om två stater - ett demokratiskt och välmående Israel och ett demokratiskt och välmående Palestina inom säkra och erkända gränser - blev ledsna och chockade när vi den 9 mars hörde att nya byggnader fått klartecken av den israeliska regeringen. Detta beslut måste fördömas, och vi måste uppmana den israeliska regeringen att ompröva det ställningstagandet.
Den springa i dörren som Arabförbundet, USA, FN och EU försökte öppna för nya fredsförhandlingar stängdes tyvärr brutalt genom det beslut som den israeliska regeringen tog.
Människor och länder som är pressade kan hamna i farliga situationer. Här krävs ett ledarskap och ett mod att våga tala om verkligheten och inte låta de ultrareligiösa krafterna styra. Jag hoppas få se mer i förre premiärminister Olmerts anda under den kommande tiden. Jag hoppas att vi på nytt kan få hysa hopp om en fredsprocess värd namnet mellan Israel och Palestina.
Fru talman! Betänkandet berör en rad olika frågor. Jag ska kort beröra och göra nedslag inom några områden. Iran är ett land där mänskliga rättigheter trampats på under många år och där för regimen misshagliga personer fängslas, torteras och dödas.
Samtidigt ser vi bilder av det iranska folkets engagemang och vilja att förändra och göra ett annat Iran möjligt. Alla de som jobbar så intensivt för en förnyelse och förändring av Iran är värda vårt stöd. Vi hoppas alla att det iranska folket ska få demokrati och en rättsstat värd namnet.
Självklart har Iran rätt att besluta om kärnkraft och välja den vägen, men till en ny kärnvapenstat säger vi nej. Vi behöver inte fler utan färre kärnvapenstater. Vi behöver ett Mellanöstern som är kärnvapenfritt. En utveckling av iranska kärnvapen skulle innebära en öppning för kapprustning i en region där så mycket är riskabelt. Sanktioner kan inte uteslutas, fru talman, men låt oss välja FN-vägen om det ska vara framgångsrikt.
Irans grannland Irak har nyligen genomfört val. Människor har trotsat de terrorister som har hotat att stänga vallokaler med bomber och gått i mängder för att säga sin mening och rösta fram ett nytt parlament och ge möjlighet till en förstärkt demokratisk utveckling. Låt oss hoppas att detta val leder till en regering som mäktar med uppdraget att föra Iraks demokrati vidare och samla Irak och dess invånare, oavsett etnisk och religiös bakgrund, till en bättre framtid. Det finns så många möjligheter.
Självklart handlar det också om kurdernas och de kristnas möjligheter att fortsatt leva i Irak. Vi har självstyre i Kurdistan. Hur Irak formerar sitt inre är en fråga för Iraks regering och parlament. Det är dock viktigt att vi finns där långsiktigt. Jag är glad att vi har öppnat en ambassad i Bagdad och ett honorärkonsulat i Erbil.
Fru talman! Det krävs respekt, tolerans och öppenhet för att kunna bygga ett välmående Irak och ett välmående kosmopolitiskt Mellanöstern på nytt.
Västsahara har redan varit uppe i debatten, och jag kan bara instämma i stödet för självbestämmande. Det är en lösning grundad på folkrätten och den internationella domstolens ställningstagande. Men precis som redan konstaterats är ett erkännande något som måste vägas mycket noggrant. Det måste hålla vid en prövning i den internationella domstolen senare. Det är därför inte en fråga för beslut här i riksdagen i dag utan en fråga för regeringen. Frågan måste vägas noggrant, precis som vi har gjort i andra sammanhang, för att kunna möta en prövning i en internationell rättsprocess.
Turkiet är ett land med stora utmaningar. Det är ett land som jag hoppas, fru talman, att vi ska få hälsa som medlem i Europeiska unionen. Det är ett land som jag hoppas ska leva upp till Köpenhamnskriterierna för att göra det möjligt. Precis som för alla andra stater som ansöker om medlemskap i EU är det Köpenhamnskriterierna som gäller. Det handlar om demokrati och rättsstat. Det handlar självklart också om minoriteters rätt, etniska såväl som religiösa minoriteter.
Fru talman! Jag har följt utvecklingen i Turkiet från lite olika utgångspunkter - under rätt lång tid främst som Södertäljebo men under senare år även som riksdagsledamot - och jag kan konstatera: Rom byggdes inte på en dag och inte heller demokrati och rättsstat i Turkiet.
För mig som motionerat som enskild ledamot om folkmordet och den massaker, förföljelse och fördrivning av armenier, assyrier/syrianer, kaldéer och pontiska greker som ägde rum 1915 har det varit och är viktigt att driva på för att öppna debatten om historien. Det är ett politiskt ansvar.
Det är viktigt att notera att debatten har blivit öppnare, även om vi också sett motstånd och bakslag. Jag tänker på Orhan Pamuk och mordet på Hrant Dink som tydliga bevis på det. Men, precis som vi konstaterar i utskottets förnyade text, har vi kunnat se både konferenser och böcker i ämnet, debatt i medierna och turkiska enskilda organisationer som agerat i frågan. Det var också glädjande när turkiska intellektuella 2008 gjorde ett upprop på Internet och bad armenierna om ursäkt för händelserna 1915.
Fru talman! Vi har också skäl att med glädje notera den överenskommelse som träffades, efter den så kallade fotbollsdiplomatin, mellan Armenien och Turkiet i oktober 2009 och de två protokoll som då skrevs bland annat innehållande en gemensam historiekommission med uppgift att granska, definiera och också utfärda rekommendationer för vad som hänt i historien. Det var ett viktigt steg, och vi har alla skäl att främja detta och starkt stryka under vikten av att båda stater går vidare och ratificerar protokollen.
Jag har läst, hört och fått signaler om att det befaras pågå ett svartepetterspel för att man ska undvika att behöva ta protokollen till sina respektive parlament för ratifikation och att man skyller på varandra som orsak.
Jag hoppas att vi inte ska bli en del i det spelet, fru talman. Jag tycker att det är viktigt att vi skiljer på lagstiftande, ramgivande och dömande makter.
Nationella parlament och regeringar har naturligtvis ett ansvar att sköta det som hänt inom deras territorier.
Nationella domstolar spelar en viktig roll. Det noterar vi också från utskottets sida när det gäller Anfal och vad som hände kurderna i Irak och kemiske Ali och det beslut som den domstolen fattade. Det är viktigt för försoning att man klarar det i sin egen domstolsprocess.
Vi har också ett internationellt rättssystem. Vi har ICJ, Internationella Juristkommissionen, som ju är den väg som folkmordskommissionen visar för att hantera folkmord. Vi har också numera ICC som är en internationell brottmålsdomstol. ICJ dömer och prövar stater och utfärdar rekommendationer, som de har gjort i frågan om Västsahara. Vi som har anslutit oss till Romstadgan har nu genom ICC möjlighet att döma personer som begår brott mot mänskligheten, som folkmord.
Jag hoppas att både Turkiet och Armenien vill ansluta sig till ICC.
Fru talman! Som utskottet har sagt är det inte politiker som ska döma. Vi ska skapa förutsättningar för domstolar att göra det.
När den 100-åriga Feride Rhawi i Södertälje berättar vad som hänt ska hon och alla andra veta att vi tror på hennes berättelse, att vad som hände faktiskt hände.
Vårt ställningstagande här i dag innebär ingen förnekelse av det. Vårt ställningstagande i dag bygger på att domstolar skipar rättvisa och dömer och regeringar fattar folkrättsliga beslut.
Vårt ställningstagande är ett uttryck för ett hopp om att såväl Turkiet som Armenien går vidare och ratificerar protokollen och att man inte stänger dörrar utan, precis som vi, värnar och öppnar dörrar för att läka sår, ge upprättelse och försoning.