Fru talman! Grundläggande är att vi vill driva på för att nå en försoning och för att nå ett resultat i Turkiet och i Armenien för att man där ska ta hand om det som är den egna historien. Det är viktigt, precis som har sagts tidigare, att man gör det. Man måste göra upp med sin historia, och man måste gå vidare.
Fru talman! Jag hoppas att man väljer att gå den väg som Folkmordskommissionen anvisar och att gå den väg som innebär att tvister mellan fördragsslutande parter angående tolkningen, tillämpningen eller uppfyllandet av denna konvention, där inbegripet tvister som angår en stats ansvarighet för folkmord eller annan i artikel 3 uppräknad gärning, skola hänskjutas till internationella domstolen där någon av de tvistande parterna så fordrar.
Jag hoppas att man ska välja den vägen, för det är den väg som folkrätten anvisar, och det är den väg som vi tycker är den riktiga, inte att politiker ska döma. Det finns många regimer och många system runt om i världen där politiker väljer att ställa sig i domstols ställe. Låt inte oss beträda den vägen.
Fru talman! Med detta är det inte tal om en tragedi eller förnekelse. Det handlar naturligtvis om att det 1915, Svärdets år - man talar om seyfo - var människor som fördrevs och massakrerades. Det var en del i en medveten politik. Jag hoppas att man ska kunna komma till rätta med det i en försoningsprocess.