Fru talman! Självklart ska vi tycka, tala och debattera. Det är en viktig uppgift. Men vi alla har också att förhålla oss till regeringsformen och riksdagsordningen och jobba utifrån det, och regeringen styr riket när man har fått det mandatet.
När det gäller om regeringen ska välja vägen att erkänna Västsahara har vi en folkrättslig grund. Jag tycker att det var riktigt att göra som Sverige gjorde, att oerhört noga och oerhört varsamt gå fram när det handlade om erkännandet av Kosovo för att försöka säkra förutsättningarna att också en konflikt här skulle kunna tas till domstol för prövning precis som man faktiskt har gjort för att få ett erkännande när det gäller förenligheten med internationell rättsordning.
Det är naturligtvis detta som också är dilemmat när det gäller Västsahara. Erkännande av stater ska inte gå till på det sätt som till exempel Ryssland gjorde när man ensidigt erkände Sydossetien och Abchazien. Det är inte den vägen vi vill gå. Men nu ska vi på intet sätt jämföra med Västsahara. Där finns det ett domslut från den internationella domstolen som pekar ut en väg så det är absolut inte likvärdigt.
Fru talman! Om Sverige i ett uttalande i riksdagen skulle göra ett erkännande måste det också gå att leva upp till det för regeringen. Det måste också hålla vid en prövning senare. Där är, fru talman, inte förutsättningarna i dag. Därför väljer vi den väg vi väljer.