Fru talman! Vi debatterar här ett femtiotal motioner om utvecklingen i Mellanöstern och Nordafrika. De flesta motionerna behandlar vi genom ett så kallat förenklat förfarande för att gå djupare in på bara några av alla dessa viktiga frågor. Låt mig ändå inleda med en generell iakttagelse av utvecklingen i denna del av världen. Den är verkligen spännande och också kontrastrik.
Det har nu gått ett antal år sedan FN-organet UNDP för första gången publicerade sin
Arab Human Development Report
. Den kom 2002. Rapporten konstaterade bland annat att arabvärlden sannolikt är den minst fria delen av världen. Demokratierna är få, de politiska fångarna många. Samtidigt präglas regionen av en ung och snabbt växande befolkning som tyvärr ofta lever i fattigdom, får för lite eller för dålig skolgång och där inte minst kvinnors och flickors rättigheter och möjligheter är starkt begränsade.
I den senaste rapporten från 2009, sju år senare, förefaller tyvärr denna del av världen ha halkat ännu längre efter omvärlden. Men det finns också ljusglimtar. Trots kriget och terrorn från al-Qaida och andra grupper gick över 60 procent av irakierna för att rösta i parlamentsvalet i förra veckan. Det är en viktig seger för demokratin över hot och förtryck. Nu har irakierna haft fler fria val sedan Saddam Hussein föll än de flesta andra länder i regionen har haft någonsin.
Sverige har en unik relation till Irak, inte minst på grund av de närmare 170 000 människor i Sverige som på ett eller annat sätt har sina rötter där. Därför är det bra att regeringen nu stärker vår närvaro genom att öppna ambassaden i Bagdad och ett konsulat i Irbil.
Fru talman! Få frågor har debatterats så mycket i denna kammare som konflikten mellan Israel och Palestina. Det råder inget tvivel om att vi inte är där vi skulle vilja vara i fredsprocessen. Därför är det viktigt att Sverige är aktivt. Det är vi för att få till stånd en fredlig lösning på konflikten. Vårt viktigaste verktyg i detta arbete är vårt medlemskap i Europeiska unionen. Därför är det bra att EU under det svenska ordförandeskapet antog nya slutsatser till stöd för nya fredsansträngningar och inte minst för ett öppnande av Gaza så att inte bara humanitärt bistånd utan också varor och människor kan röra sig till och från Gaza. Samtidigt måste vi också se till att det inte smugglas in vapen och annat som kan bidra till nya angrepp på Israel. Här måste Sverige, EU och omvärlden vara beredda att hjälpa till om vi behövs.
Fru talman! I förra veckans debatt om nedrustning berörde jag delvis utvecklingen i Iran. Det finns all anledning att påminna om inte bara de allvarliga hot som de iranska ansträngningarna för att skaffa kärnvapen utgör utan också om den fasansfulla situationen för mänskliga rättigheter i landet. Det finns också anledning att kritisera det iranska stödet till grupper som Hizbullah och Hamas, som bidrar till våld och terror i denna del av världen. Världen måste samlas till ett kraftfullt och gemensamt agerande gentemot Iran och till stöd för det iranska folkets rätt till fred, frihet och värdighet.
Jag vill också kort ta upp frågan om Västsahara, där flera motioner har krävt ett erkännande av Sahariska arabiska demokratiska republiken. Det är
inte
riksdagens uppgift att göra folkrättsliga ställningstaganden, till exempel att erkänna andra länder. Däremot stöder vi fortsatt västsahariernas rätt till självbestämmande och vill se en fredlig politisk lösning.
Fru talman! Den kanske mest uppmärksammade frågan som vi har att ta ställning till i dag är om riksdagen ska erkänna folkmord på dels kurder i Irak 1988, dels armenier, assyrier/syrianer, kaldéer och pontiska greker i samband med det osmanska imperiets sönderfall och upplösning.
Vi har här hört, och kommer sannolikt att få höra, mycket starka vittnesmål och ohyggliga berättelser från tiden runt första världskriget och mer nutida exempel från dagens Irak.
Jag håller med om mycket av det som har sagts och kommer att sägas här. Det är en otrolig tragedi som har inträffat i denna del av världen, och jag och Moderaterna känner väldigt starkt för detta. Dessa massakrer har inte bara drabbat de direkta offren utan slagit sönder familjer, gemenskaper - ja, hela folk och länder. Om det var så enkelt att vi kunde läka såren genom enkla beslut i politiska församlingar vore det bra, men så enkelt är det inte.
Först och främst är det inte - lika lite som i fallet Västsahara - denna riksdags uppgift att göra den typ av folkrättsliga ställningstaganden som efterfrågas. Därför föreslår utrikesutskottets majoritet, där Moderaterna ingår, att vi ska avslå motionerna om erkännande av folkmord.
Det som krävs är inte voteringar som söndrar utan försoning och förlåtelse. Det kan vi aldrig rösta fram här i Sverige, hur mycket vi än skulle vilja. Ska vi få försoning är det viktigaste som kan ske att de massakrer som drabbat bland annat kurder, armenier, assyrier/syrianer, kaldéer och pontiska greker kan diskuteras öppet. Om detta ska bli möjligt krävs, förutom öppenhet, förutsättningslös historisk forskning. Det internationella forskarsamfundet måste ges bästa möjliga förutsättningar för oberoende studier och diskussion om etniska och religiösa minoriteter i Irak, Turkiet, Armenien och andra berörda länder.
Folkmord definieras främst i folkmordskonventionen från 1948. Frågan om brott begåtts mot denna och andra konventioner ska avgöras av juridiska instanser genom saklig prövning och bevis, men inte av folkvalda politiker i ett parlament.
När det gäller krav på att erkänna de militära attackerna 1988 på kurder i Irak som folkmord konstaterar utskottet att irakisk domstol 2007 meddelade fällande dom gällande folkmord och brott mot mänskligheten. Även om Sverige, precis som många talare har varit inne på, valt att inte stödja denna domstol på grund av kvarvarande brister bland annat vad gäller dödsstraff är detta ett tecken på den pågående försoningsprocess som finns i Irak - en process om vi moderater både välkomnar och aktivt försöker stödja.
I dag anser många ledande historiker att det sannolikt var ett folkmord som ägde rum 1915, och det skulle antagligen ha klassats som sådant om folkmordskonventionen från 1948 varit på plats vid den tidpunkten. På senare år har det dock tagits viktiga steg framåt för att åstadkomma försoning mellan folk från olika delar av det osmanska imperiet. Att diskutera behandlingen av armenierna och andra folkgrupper under det osmanska rikets sista år var länge tabubelagt i Turkiet. Exempel på detta är rättsprocessen mot Orhan Pamuk 2005 och mordet på Hrant Dink 2007. Under senare år har dock en positiv utveckling skett. Bland annat har konferenser arrangerats i ämnet och en rad böcker publicerats. Frågan har vidare debatterats i medierna och uppmärksammats av turkiska enskilda organisationer.
Fru talman! Turkiet och Armenien träffade dessutom i oktober 2009 en överenskommelse om att upprätta diplomatiska förbindelser samt att tillsätta en historiekommission för att granska de historiska källor som beskriver händelseförloppet i samband med det osmanska rikets sönderfall. Vi moderater ger vårt fulla stöd till denna process.
Däremot befarar vi att krav från andra länder på Turkiet om ett erkännande om folkmord mot armenier och liknande beslut riskerar att störa en begynnande och ömtålig nationell process i Turkiet och kan skapa problem för den försoningsprocess som nyligen påbörjats mellan Armenien och Turkiet.
Fru talman! Om detta fanns det tidigare en bred samsyn i Sveriges riksdag, tills den socialdemokratiska partiledningen förlorade i denna fråga på sin partikongress i höstas. Men vi moderater står fast vid vikten av försoning, och att denna sker framför allt genom försoning mellan människor och inte genom att politiker ska skriva historia. Vi kommer därför att rösta på utrikesutskottets förslag till beslut när det kommer till omröstning i dag.
Det är, som sagt, inte politiker som ska skriva historien. Vår uppgift är mer att se framåt och se vad vi kan bidra med för att en verklig försoning och förändring kan komma till stånd.
Med detta, fru talman, vill jag yrka bifall till utskottets förslag till beslut i betänkande UU9 om Mellanöstern och Nordafrika.