Fru talman! Vi nämner här ordet försoning flera gånger om. Det är det som det handlar om, men vi har väldigt olika bilder av hur vi ska nå den försoningen. Den bild som jag upplever kommer från Gustav Blix är att man tar förövarens utgångspunkt.
Det finns två sätt att se på saken. Försoning kan man nå genom att man lägger locket på och glömmer bort. Om några generationer är det då ingen som längre kommer ihåg det här. Eller så kan man nå försoning om man faktiskt diskuterar frågan, om man är öppen med den och om man erkänner att det som har skett har skett.
Segraren i olika krig, som oftast också är förövaren, vill ju hellre lägga locket på och hoppas att saker och ting så småningom går över. Det andra sättet är just att erkänna. Men det som Gustav Blix säger är att man stöttar modellen som innebär att man ska lägga locket på genom att inte försöka trycka på Turkiet.
Vi har under många år sett att Turkiet vill lägga locket på i den här frågan. Att andra länder utanför faktiskt erkänner folkmordet som ett sådant kan få Turkiet att ändra uppfattning, så att man faktiskt får till stånd den här dialogen med de grupper som det handlar om, för det handlar om dialogen däremellan.
Jag sade i mitt förra inlägg att det inte är vårt erkännande som leder till försoning, men ett erkännande från omvärlden kan få Turkiet att vilja fördjupa den dialog som man ändå har påbörjat lite grann. Det är väl det som vi måste nå. Jag skulle vilja veta på vilken grund Gustav Blix menar att försoningen nås genom att inte erkänna folkmordet.