Fru talman! På vilket sätt har jag försvarat förövarens utgångspunkt? På vilket sätt har jag förnekat att någonting har hänt? På vilket sätt har jag lagt locket på?
Jag tycker att jag på alla sätt, i det ställningstagande som vi nu gör, tvärtom visar att vi vill se en öppen forskning och en öppen debatt och att den här frågan löses av historiker och inte av politiker.
Dialogen har börjat i Turkiet. Den har också börjat mellan Turkiet och Armenien. Ett exempel på det är att man nu har slutit ett avtal om att öppna diplomatiska förbindelser och att tillsätta en gemensam historiekommission.
Här ligger vi på. På olika sätt ligger vi på. Sverige är en god vän till Turkiet och samtalar med Turkiet och andra länder om det här och andra viktiga frågor. Men vi gör det inte genom folkrättsliga ställningstaganden i Sveriges riksdag, och vi gör det inte genom att rösta om historien.
Försoning uppnår vi när människorna är beredda att samtala och genom dialogens form kan komma överens om, erkänna och berätta vad som har hänt. Detta är någonting som vi välkomnar och stöder. Men vi tror inte att vi bidrar till detta genom att här i Sveriges riksdag fatta ett beslut om hur historien har sett ut. Vi tror inte det.
Men jag förnekar ingenting, och jag lägger inte locket på. Det är tvärtom. Vi välkomnar öppenheten. Vi välkomnar debatten. Vi välkomnar en fortsatt dialog och också demokratisering av de berörda länderna. Det här är en viktig del av den resan, men den resan måste de göra själva. Vi ska hjälpa dem på vägen. Men vi ska inte lägga hinder på vägen. Det är det jag tror att vi kan göra genom att fatta ett beslut i denna kammare som också kan påverka en ömtålig nationell process, bland annat i Turkiet. Där landar vi i det ställningstagande vi gör. Jag tycker att vi gör det utifrån goda principiella utgångspunkter.