Fru talman! Inledningsvis yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet i sin helhet.
I dag diskuterar vi regionen Mellanöstern och Nordafrika där miljontals människor under en mycket lång tid har drabbats av ofrihet, förtryck och lidande. Miljoner människor har drabbats av återkommande konflikter, av krig och av mördande.
För mig som är född i ett fritt och rikt land förskonat från krig är det lite svårt att förstå hur det känns för den kurdiska mamman som ska berätta för sitt barn att man inte får tala kurdiska eller att pappan är fängslad därför att han har stått upp för den kurdiska frihetskampen.
Jag har svårt att begripa känslan hos de civila i Gaza som drabbades av de senaste krigshändelserna i Gazakriget och den rädsla som fanns för att bomber eller granater skulle slå ned just bredvid dem själva.
Jag har svårt att förstå hur det känns med den bristande framtidstro och det förlorade framtidshopp som faktiskt blir effekten av att gränserna in mot Gaza stängs.
På samma sätt är det svårt för mig att begripa hur det känns för den familj som lever i Sderot och som drabbas av Hamas kassamraketer och som när larmet går har femton sekunder på sig för att leta upp ett skyddsrum eller hur det är att gå med sina barn till en lekplats som är byggd som ett skyddsrum eftersom man vet att det fortsätter att regna kassamraketer.
Jag har svårt att begripa västsahariernas dröm om frihet samt det förtryck och det förnekande som de drabbas av när deras rätt till självbestämmande inte erkänns.
När jag går genom ett soligt Stockholm är det nästan omöjligt för mig att förstå känslan hos den unga kvinna i Teheran eller någon annanstans i Iran som drabbas av den religiösa polisen och som kan misshandlas enbart därför att hon väljer att klä sig eller bete sig på ett visst sätt eller väljer att tro på en Gud, eller hur det känns för en homosexuell iranier som inte själv får bestämma vem han eller hon älskar.
Men även om jag har svårt att begripa är det en skyldighet för oss som är födda i fred och frihet att ställa upp för de människor som inte haft samma tur. Här för Sverige en konsekvent utrikespolitik för att stå upp för demokrati, mänskliga rättigheter och de olika människor som förtrycks i regionen i fråga och runt om i världen.
Jag tänker göra några nedslag på de områden som berörs i betänkandet.
När det gäller konflikten mellan Israel och Palestina och fredsprocessen måste vi självklart vara tydliga med att vi nu de senaste dagarna har anledning att vara rejält kritiska mot den israeliska regeringen. Det är en provokation, precis som utrikesministern uttryckt, att det samtidigt som USA:s vicepresident landar i Israel för att påbörja en fredsprocess fattas beslut om ytterligare bosättningar. Där måste vi vara mycket tydliga. Ytterligare bosättningar är
inte
förenligt med en fortsatt lyckad fredsprocess.
På samma sätt som vi behöver vara tydliga med att gränserna mot Gaza måste öppnas måste vi samtidigt, precis som moderater sagt här i talarstolen, vara tydliga om att vi ska ha kontroll över vapenexport och vapensmuggling. Väpnat våld får inte fortsätta inom Gaza, och Hamas måste erkänna staten Israel.
Det känns trist att vi är i ett läge där fredsprocessen går så trögt, för människorna i Gaza och i Sderot - ja, en absolut majoritet - vill leva i fred. De ska ha vårt stöd.
I sammanhanget blev jag lite förvånad när jag lyssnade på Hans Linde som gick upp och sade att den svenska regeringen inte spelar speciellt stor roll på den internationella scenen. Har Hans Linde missat att vi nyss hade EU-ordförandeskapet? Det svenska ordförandeskapet drev igenom slutsatser som gjort att EU har blivit betydligt aktivare till exempel i fredsprocessen Palestina-Israel och när det gäller de möjligheterna att nå fred - mycket aktivare än vi tidigare var.
Ett annat område som behandlas i betänkandet är kurdernas situation. Kurder runt om i olika delar av Kurdistan förvägras rätten att tala sitt språk och att utöva sin kultur. Här behövs det en tydlighet gentemot alla regeringar och regimer som förtrycker kurder. Särskilt kan situationen för de statslösa kurder som lever i den syriska delen av Kurdistan lyftas fram liksom deras rättigheter.
Det senaste året har varit varierande vad gäller situationen i Mellanöstern och Nordafrika. En hel del hopp har tänts. Jag har personligen känt ett enormt stort hopp när jag har sett hur vanliga, unga iranier har gått ut på gatorna för att kräva frihet, demokrati och mänskliga rättigheter - krävt det som är självklart för mig som är född i Sverige. Vårt stöd till demokratirörelsen, till den gröna rörelsen - grönt har ju blivit färgen för hela demokratirörelsen - måste fortgå. Vi behöver vara tydliga mot mullorna i Iran: Vi stöder de krafter som står upp för demokrati, rättssäkerhet och mänskliga rättigheter.
Vad gäller Iran är det också centralt att det internationella samfundet klarar av att sätta press så att mullorna i Iran inte sitter på kärnvapen. Det skulle nämligen vara ett av de riktigt stora hoten mot världsfreden.
För någon vecka sedan inträffade en annan positiv händelse - Gustav Blix var inne på den - nämligen valet i Irak. Det sker nu fria val i Irak, ett antal år efter att Saddam Hussein-regimen föll. Här har Sverige en roll att spela. Vi spelar en rätt viktig roll. Vi har öppnat en ambassad i Bagdad, och vi har öppnat ett konsulat i Erbil i den irakiska delen av regionala Kurdistan. Där spelar Sverige roll, och där kan vi dra nytta av de kontakter vi kan ha med alla som har flytt eller invandrat till oss en gång i tiden. Där kan vi stödja en återuppbyggnad.
I takt med att soldaterna dras tillbaka från Irak och i takt med att Irak tar större och större ansvar för sin egen säkerhet behöver vi och andra länder i omvärlden ge stöd till återuppbyggnaden och rättssystemet och visa vår närvaro.
En annan konflikt som speglas i betänkandet är den i Västsahara. Här handlar det om en tydlighet, som utskottsmajoriteten visar, i att det västsahariska folket har rätt till självbestämmande. Det handlar om en tydlighet i att stå upp för de internationella överenskommelser och beslut som finns kring folkomröstning om Västsaharas framtid, och det handlar om en tydlighet i att säga att det är västsaharierna själva som ska bestämma över sin egen framtid.
Det som diskuteras intensivast i dag handlar om folkmordet på armenier, assyrier/syrianer, kaldéer och pontiska greker 1915. I princip alla folkrättsforskare är tydliga med att det som skedde 1915 var ett folkmord. De övergrepp och det mördande som drabbade människorna - och det drabbar fortfarande efterlevande till armenier, assyrier/syrianer, kaldéer och pontiska greker - var ett folkmord. Ändå landar Folkpartiet i att inte vilja att vi ska rösta i Sveriges riksdag om huruvida detta är ett folkmord. Varför inte? Därför att det är viktigt att värna folkrätten.
Folkrättsliga bedömningar ska göras i internationella organ och den internationella domstolen. Allra bäst fungerar det när domstolar i de enskilda länderna tillämpar folkrätten, snarare än Sveriges riksdag. Vi ser den förvirring som uppstår bland vänsterpartierna. När Socialdemokraterna helt plötsligt har blivit pressade av Lars Ohly och de andra att byta ståndpunkt, vad händer då? Ja, i Sveriges riksdag ska de erkänna folkmordet 1915, men de tänker inte erkänna det folkmord och brott mot mänskligheten som Anfalkampanjen innebar, där bland annat 5 000 kurder gasades ihjäl i Halabja.
Fru talman! Jag brukar väldigt sällan hålla upp Göran Persson som exempel. Men Göran Persson sade en sak som var viktig när det gäller svensk utrikespolitik. Han sade: Vi i Socialdemokraterna släpper inte in Vänsterpartiet och ger dem inflytande i utrikespolitiken, för de är inte trovärdiga.
Nu har detta skett. Nu har Lars Ohly fått trumfkortet, vetorätten, i hela vänsterpartiernas politik. Vad är effekten? Tänk tanken, mina vänner, att vi hade haft en vänsterregering för en tid sedan när Lars Ohly gick ut och demonstrerade med en palestinasjal där Israel hade raderats från kartan. Tror Hans Linde och Socialdemokraterna att vi hade haft större möjligheter att bidra till fred i Palestina och Israel om en person som i så fall hade suttit i Sveriges regering går omkring med en symbol vars budskap är att Israel inte har rätt att existera?
Ohly säger att han inte visste om vad som var på palestinasjalen, men jag ber om ursäkt - om man vill leda Sverige och föra Sveriges röst i utrikespolitiken ska man faktiskt vara i en sådan situation att man vet vilken palestinasjal man sätter på sig när man är ute och demonstrerar.
Vad har vi mer sett? Vi har sett överenskommelser för utrikespolitiken. Ja, överenskommelser och överenskommelser - det finns ingen enighet om huruvida man ska finnas i Afghanistan eller inte. Jag skulle hävda att även diskussionen om erkännandet av folkmord är ett tecken på att Socialdemokraternas utrikespolitik blir allt mindre seriös och ansvarstagande i ett läge där Lars Ohlys vetorätt ökar. Det som sker nu är nämligen att Socialdemokraterna, som tidigare har strävat efter att stärka internationell rätt och att ha en folkrätt som inte bara rör stater utan också individer och där man i rättsliga instanser kan kräva sin rätt, har hamnat i att vi ska rösta om svensk utrikespolitik i Sveriges riksdag.
Göran Persson hade väldigt rätt när han sade att det är en dum idé att låta Vänsterpartiet få inflytande över svensk utrikespolitik. En av de frågor vi ska debattera i valet i höst är vilken röst Sverige ska ha i världen. Ska vi fortsätta att vara en röst som på allvar spelar roll och som använder EU och andra verktyg för att påverka vår omvärld och stå upp för demokrati och mänskliga rättigheter? Eller ska vi hamna i en situation där vi kan ha Lars Ohly som utrikesminister?
Jag kan garantera er att Göran Persson hade rätt. Sveriges röst i världen skulle bli betydligt mindre tydlig och seriös ifall scenariot att Lars Ohly tog plats i regeringen skulle inträffa.