Fru talman! Jag menar att Gustav Blix i det här fallet utgår från nuvarande Turkiets bild av läget men inte från de drabbades bild av läget. Ska man nå en försoning måste man naturligtvis också utgå från de drabbades bild. Det är inte bara Turkiet det handlar om, utan om många ställen i världen.
Forskningen säger också att det sista steget i folkmordet är förnekelsen av folkmordet. Därför behöver vi se till att vi också får de drabbades bild. Det ska inte vara segraren i det som hände för snart hundra år sedan som ska diktera villkoren för hur processen ska vara eller för hur dialogen ska föras. Vi kan ta ställning för att de drabbade ska ha samma möjlighet att föra den här dialogen och lyfta fram frågan. Det är de drabbade som till stor del har lyft fram frågan runt om i världen. Och vi som parlamentariker, här och i andra länder där man också diskuterar frågan, kan vara en påtryckare för att de faktiskt ska få den upprättelse som de måste få för att kunna gå vidare.
Jag tror inte på någon annan modell för försoning. Jag kan se ett nära exempel, nämligen inbördeskriget i Spanien. Just nu gräver man upp massgravar för att de drabbade ska kunna begrava sina döda. Det behövs och det krävs för att man ska kunna nå den nationella försoningen.
Det är inte långt ifrån oss. Man har gjort det här. Man gör upp med sin historia. Och det bör varje land göra som har betett sig illa mot sin egen befolkning. Jag tycker att det är oerhört viktigt. Försoning nås bara när man har fått en upprättelse, ett erkännande. Något annat sätt finns inte.