Herr talman! Jag tycker att det är väldigt mycket fokus på det biologiska föräldraskapet. Det är de facto de som barnen växer upp och lever tillsammans med som barnen ser som sina föräldrar, oavsett hur barnen biologiskt har kommit till. Det utesluter självklart inte att man vill efterforska sitt ursprung, och det är väldigt många adoptivbarn som gör det. Denna möjlighet för barn finns väldigt tydlig i svensk lagstiftning, vare sig det handlar om insemination i heterosexuella eller i homosexuella relationer.
Därmed inte sagt att man ska blanda ihop det verkliga föräldraskapet med det biologiska föräldraskapet, för detta med spermierna som befruktar ägget, det som är det biologiska föräldraskapet, är trots allt en liten sak. Det faktiska föräldraskapet är att leva tillsammans med barnen, att älska dem, att ta hand om dem och att ta ansvar för dem. Det är det som jag tycker är det verkliga föräldraskapet, och det är faktiskt det som barnen också tycker är viktigast.
Sedan utesluter självklart inte det ena det andra. Vi diskuterar ingenting här som hindrar en man och en kvinna att träffas, skaffa barn och uppfostra barnen tillsammans. Det är också tydligt att gemensam vårdnad vid separationer är huvudregel, såvida det inte finns skäl emot det, det vill säga om det inte är i barnets intresse, så jag förstår inte riktigt problemet.
Vill man verkligen dra det här till att det i förlängningen är det biologiska föräldraskapet som är det viktiga, då borde adoptioner till Sverige stoppas till såväl heterosexuella som ensamstående och homosexuella par. Då borde vi stoppa inseminationer för alla, inte bara för homosexuella par och eventuellt i framtiden ensamstående kvinnor, utan även för heterosexuella par.
Man måste bestämma sig för vad som är det viktiga. Då tycker jag ändå att det är det faktiska föräldraskapet.