Herr talman! När det gäller det praktiska problemet att en ensamstående förälder faktiskt försörjer ett barn som har slutat skolan och inte arbetar kan jag tänka mig ett antal olika invändningar och komplikationer som anknyter till vårdnadsregler och annat.
Det är antagligen på det sättet, kan man tro, att den ensamstående föräldern har varit ensamstående också tidigare och haft barnet boende hos sig. Och den andra föräldern, som med Hillevi Larssons exempel ska vara underhållsskyldig, finns på något annat håll.
Jag kan tänka mig invändningar om att den förälder som är boendeförälder inte motiverar barnet tillräckligt mycket för skolgång eller motiverar barnet att ta ett arbete när barnet inte går i skolan. Jag kan alltså se en mängd praktiska svårigheter som kanske skulle föranleda ytterligare detaljeringar när det gäller de förslag som finns om beslutsfattandet.
Har man barnet boende hos sig när barnet fortfarande är barn eller har blivit vuxen har man faktiskt också ett ansvar. Föräldraansvaret finns kvar, även om det inte är formellt, även efter det att barnet har fyllt 18 år.
Dessutom finns det då incitament för dem som kanske inte är så framåt att faktiskt klara sig i alla fall ett par år till utan att vare sig gå i skolan eller arbeta.
När det gäller assisterad befruktning kommer det naturligtvis klara ställningstaganden så småningom.
Sedan gällde det då adoption. Skulle det vara ett särskilt problem med tillämpningen av de reglerna jämfört med andra regler som tillämpas i domstol? Om man tittar på de olika ärendekategorier som finns i domstol ser man att det är åtskilliga hundra. Är det problem med just den här ärendekategorin? Jag har lite svårt att tro det.