Herr talman! Då är det väldigt märkligt att den här ensamstående föräldern ändå i praktiken har försörjningsansvar för den unga över 18 år. Så ser det nämligen ut i verkligheten. Det är bara i speciella fall som den här unga människan får socialbidrag och kanske flyttar hemifrån. Ansvaret faller alltså väldigt tungt på föräldrarna, och faller det på den ena föräldern, varför ska det då inte falla på den andra?
I annat fall får vi ändra reglerna så att dessa unga människor blir utsparkade hemifrån vid 18 års ålder, vare sig de kan försörja sig eller inte. Men så tillämpar vi inte reglerna i dag. Det ska självklart också mycket till för att föräldrar ska sparka ut sina barn i den situationen.
Den svåraste tiden i livet när det gäller att få ett arbete är kanske när man kommer direkt från gymnasieskolan. Ofta är det en inkörsperiod innan man får ett arbete. Det är just därför ungdomar ofta har så stora problem - de blir diskriminerade på arbetsmarknaden, och det tar också tid att bygga upp erfarenheter som underlättar att få ett arbete. Ofta tar det ett antal år innan man kommer in på arbetsmarknaden. Det är inte som förr i tiden, när ungdomar började jobba när de var 14-15 år. Nu är det snarare vid 25-30 års ålder man kan få ett långvarigt fast arbete, men inte ens då är det någon garanti.
Jag tycker alltså att man måste bestämma sig: Antingen tar man bort båda föräldrarnas försörjningsansvar, vilket man inte har gjort, eller så ser man till att de delar på ansvaret, vilket de i praktiken inte gör. Det är väldigt många ensamstående pappor men framför allt ensamstående mammor som tar detta tunga försörjningsansvar och som har en väldigt svår ekonomisk situation.
När det gäller adoptionsreglerna tycker jag avslutningsvis att när vi nu ska utvärdera de nya reglerna som vi har antagit om barns bästa kan vi utvärdera det här också.