Herr talman! Om jag börjar med adoptionsreglerna är det naturligtvis så att om man tycker att tingsrätten kommer till ett felaktigt resultat måste man överklaga och gå vidare inom domstolsväsendet och på det viset få till stånd ett prejudikat i likhet med det alldeles utmärkta prejudikat som jag nyss relaterade till beträffande vårdnaden.
När det gäller underhållsskyldigheten har det länge varit en livlig debatt i den här kammaren om att myndighetsåldern är 18 år och att vi inte ska införa några andra myndighetsåldrar i det här landet. Ungdomarna själva är väldigt måna om att det ska vara 18 år, och de blir mycket irriterade när det i några sammanhang finns andra regler om högre ålder.
Varför man nu skulle införa en underhållsskyldighet som skulle gå längre än 18 års ålder eller gymnasieskolans utgång, som lagreglerna i dag säger, har jag väldigt svårt att förstå. Även om jag är medveten om att det säkert finns situationer som den Hillevi Larsson beskriver - en ensamstående mamma som sitter med en 19-åring som varken går i skolan eller arbetar - måste det ändå vara en skyldighet för denna 18-19-åring att ta sig själv i kragen och göra någonting. Samhället måste faktiskt ha detta som utgångspunkt.
Det vore inte någon hjälp att kunna gå till domstol och få ut ett underhållsbidrag från den andra föräldern, ett bidrag som i många fall kanske inte betalas. I så fall blir resultatet att vi får ändra i reglerna om underhållsstöd hos Försäkringskassan också, så samhället får betala den vägen. Det är inte lösningen på det problem som skisseras.