Herr talman! Jag tyckte att Jan Ertsborns anförande hade en lite tråkig underton, där han försökte skylla det 18-åriga barnets misslyckande med försörjning på den föräldern hos vilken barnet bor och att det skulle vara en anledning till att den andra föräldern skulle slippa dela på underhållsansvaret. Jag tyckte att det var lite jobbigt att höra det resonemanget.
Men det var inte därför jag begärde ordet, utan det gällde detta med fler än två vårdnadshavare. Jan Ertsborn sade att det inte skulle vara skrivet från perspektivet om barnets bästa, därför att det skulle vara så normalt som möjligt om nu barnen bodde ihop med två föräldrar av samma kön.
Det är inte självklart att det är det som är situationen. I väldigt många fall bor barn ihop med en förälder; i de flesta fall kanske två föräldrar av olika kön. Även i de fallen kan i dag barnets skyddsnät vara väldigt svagt när den ena föräldern av någon anledning försvinner. Det traditionella sättet att se på barnets behov av stöd är uppbyggt på ett gammalt samhällssystem där man har nära till släkt. Den verkligheten lever vi inte i i dag, utan det kan finnas andra människor i barnets närhet som barnet själv uppfattar som den man rimligtvis borde få ha som alternativ vårdnadshavare i en sådan situation. Det är den möjligheten vi vill utreda. Observera att vi vill utreda - vi har inte ett förslag.
Är Jan Ertsborn rädd för att se hur det ser ut i verkligheten?