Herr talman! Det är mig främmande att stå här i talarstolen och lägga en börda på en mamma som har en 19-årig son sittande hemma. Det har jag definitivt inte gjort. Det måste bero på en grav missuppfattning från Jan Lindholms sida om han uppfattade mig på det viset.
När det gäller frågan om fler än två vårdnadshavare är det naturligtvis alltid en risk att man i min ålder inte ser verkligheten. Det blir man ofta beskylld för när man kommit upp lite i åren. Men jag tror att jag ser tillräckligt av verkligheten genom alla de kontakter jag har för att ändå försöka förstå den här situationen.
Vi har i Folkpartiet under en lång tid haft vår inställning klar när det gäller möjligheten för homosexuella att fungera som föräldrar på samma sätt som heterosexuella. På den punkten har jag ingen som helst avvikande mening. Men vad jag menar att man skulle ha tänkt på när man lade fram den här motionen är att det är barnets situation det gäller. Jag tror inte att det är någon fördel för barnet i någon situation att helt plötsligt och lagligt få tre eller fyra vårdnadshavare. Jag tror inte på det, och jag tror detta så starkt att jag inte tycker att det finns tillräcklig anledning att sätta i gång en utredning som inte alls har någon prioritet i förhållande till alla andra utredningar som vi i den här riksdagen diskuterar, som inte minst oppositionen kräver att vi ska tillsätta och som regeringen tillsätter i mycket stor utsträckning.
Jag ser svårigheter och komplikationer, och jag tycker att vi bör lägga den här frågan till handlingarna.