Fru talman! Man kan fundera på vad vi ska an-
vända dagens debatt till. Vi är alla överens om att
Sverige ska ha så stort miljöstöd och landsbygdsut-
vecklingsstöd som möjligt, att den nivå som vi fick
vid medlemskapsförhandlingarna är den nivå som vi
även fortsättningsvis ska hamna på. Detta är vi alla
partier i denna kammare överens om.
Är det då meningsfullt att anklaga regeringen för
att vi inte utnyttjade 2,8 miljarder i miljöstöd från
första året som vi var medlemmar? Är det detta som
är det väsentliga? Eller kanske vi ska anklaga Väns-
terpartiet för att de var med om den budget där det
här stödet sänktes därför att det fanns en vilja att
sanera Sveriges ekonomi. Eller ska vi anklaga Cen-
terpartiet för att man, när man kom med i förhand-
lingarna om budgeten, inte heller ansåg att det fanns
utrymme att första året direkt i förhandlingarna skriva
upp miljöstödet till 2,8 miljarder? Eller kanske vi ska
anklaga bönderna, fru talman, för att de faktiskt inte
har utnyttjat de miljöstöd som har funnits möjlighet
att söka. 1998 var det miljöstöd som betalades ut
knappt 2 miljarder, fast det då fanns en möjlighet att
söka 2,8 miljarder.
Nej, fru talman, det här är inte väsentligt, därför
att det finns förklaringar till varför regeringen inte
ansåg sig ha möjlighet att använda 2,8 miljarder från
början. Det behövdes en sanering efter det borgerliga
budgetbluddret som hade varit under förra mandatpe-
rioden, då man hade misslyckats med att klara Sveri-
ges finanser. Det fanns ett skäl att anse att vi inte
kunde räkna upp miljöstödet till 2,8 miljarder. Vi i
Miljöpartiet skulle önska att det hade gått att göra det,
men vi kan förstå att det inte fanns möjlighet. Man
kan också förstå varför bönderna inte utnyttjade mil-
jöstödet fullt ut trots att de har kunnat. Det har varit
krångliga regler. Vi har också varit motståndare till
en del av de stöd som har införts.
Men vem ska vi då ge oss på här? Jag skulle öns-
ka att den här debatten blev en samfälld protest mot
kommissionen. Vi kan inte acceptera från svensk sida
att kommissionen hanterar Sverige på detta sätt. Det
finns all anledning att ifrågasätta kommissionens sätt
att fördela stöden.
Först och främst har man över huvud taget inte
tittat på miljönyttan. Det är meningen att miljöstöden
ska vara ersättningar för det man gör för miljön i
lantbruket. Vi vet att en del av våra lantbruk orsakar
stora miljöproblem. Tanken är att miljöstöden ska ge
ersättning för att man försöker skapa en bättre tingens
ordning.
Men många länder utnyttjar miljöstöden som rena
inkomststöd. Det hade varit på sin plats att kommis-
sionen hade sett över olika länders miljöprogram för
att se om det var miljöprogram värda namnet eller om
miljöstödet har använts som ett rent inkomststöd. Jag
är övertygad om att fördelningen mellan länderna i så
fall hade blivit annorlunda.
Det finns också all anledning att klandra kommis-
sionen för det hemlighetsmakeri som man ägnar sig
åt. Vi vet att det är en byråkratisk organisation där
öppenheten inte är det främsta kännetecknet. Men att
man skapar en matematisk modell som är fullständigt
orimlig när man beräknar hur stort stödet ska vara
finns det all anledning att klandra.
Vi kan konstatera att Sverige är det land som per
invånare betalar högst medlemsavgift. 23 miljarder -
ett hisnande belopp - är det som ska betalas år 2000.
Utifrån det perspektivet är det rimligt att Sverige får
tillbaka de pengar som vi i medlemskapsförhandling-
arna har förhandlat oss fram till för landsbygdsut-
veckling och miljöstöd.
Jag skulle önska att resultatet av den här debatten
blev att vi samfällt, alla partier, tillskrev kommissio-
nen och talade om att förhandlingsresultatet inte är
någonting som partier i Sveriges riksdag accepterar -
ni får tänka om.
Finns det några speciella skäl för Sverige att kräva
det här? Ja, det gör det faktiskt. Tittar vi på svenskt
lantbruk och svensk natur kan vi se att vi har en kort
odlingssäsong. Det är en kort tid då det är biologisk
aktivitet i marken. De svenska jordarna har alltså
svårare att bryta ned bekämpningsmedel, som vi
tyvärr kan se ökar i användning.
Vi har också en kort växtsäsong, vilket innebär att
det är svårare att ta till vara kvävet som används. Det
läcker ut ungefär 80 kg kväve per hektar i svenska
lantbruk, enligt beräkningar av professor Artur
Granstedt. Detta beror också på att vi har speciella
betingelser - vi har liksom vinter här.
Vidare har vi en sur berggrund, vilket innebär att
det är svårare i det här landet att kompensera för ett
surt nedfall. Det ger också lantbruket väldigt speciella
nackdelar.
Det innebär alltså att det finns klara skäl till att
Sverige får extra miljöpengar och att det svenska
lantbruket ställer om till en ekologisk produktion.
Det är också rimligt att det i ett miljöprogram ska
kunna finnas ambitioner, dvs. att om man vill att
alltfler ska ställa om till ekologisk produktion så kan
man inte nyttja alla medel första året. Då måste det
finns utrymme för dem som kommer år fem. Det här
är någonting som kommissionen måste ta hänsyn till.
Därför anser vi från Miljöpartiets sida att vi samfällt
ska vända oss till kommissionen och säga att vi inte
accepterar förslaget och att vi ska ha de här pengarna.
Det kanske inte behövs första året, men det ska
finnas en bekräftelse från kommissionen om att vi
kommer att få öka programmen allteftersom behovet
finns för att ligga på nivån 2,8 miljarder i miljöstöd,
som kommer att behövas inom ett par år. Det är vä-
sentligt.
Det minsta man kan begära är att Sverige får
kompensera förlusten med nationella pengar. Hälften
av dessa finns anslagna i budgeten, men resten måste
vi få kompensation för.
Tyvärr är det ju inte vi här som bestämmer detta,
utan det är Bryssel. Men komissionen bör få en knäpp
på näsan.