Fru talman! Nyss upplevde vi en av de kraftigaste
dimridåer som lagts ut i denna kammare från minis-
terns sida. I stället för att gå in i en besvärlig sakfrå-
ga, där vi kan konstatera att hon har misslyckats,
försöker hon diskutera helt ovidkommande saker.
Hon tar inte ens diskussionen omkring miljöpro-
grammet, landsbygdsutvecklingsprogrammet och vad
hon kan tänka sig göra för att reparera den situation
som vi nu har hamnat i. Hon diskuterar 500 % ränta
år 1992 och östutvidgningen precis som om vi utgjor-
de ett hot mot östutvidgningen. Det är precis tvärtom.
Det är tack vare att vi kan ha en vettig jordbrukspoli-
tik i Europa som vi också kan erbjuda östländerna
och de centraleuropeiska länderna en utvidgning och
skapa förtroende för den utvidgningen. Att skrämma
med att vi skall skära ned jordbruksstöden är inte rätt
sätt att nalkas den frågeställningen.
Jag tror att de flesta i Sverige tror att jordbruks-
ministern på något sätt också skall företräda näringen,
slåss för sin näring, slåss för att vi skall få bra villkor
så att man skall kunna utveckla det som man faktiskt
har det politiska ansvaret för. I stället hörde vi ett
anförande där hon försökte måla ut hur mycket bön-
derna fått samtidigt som de är så få, 66 000-67 000,
som Winberg säger. Underförstått att det inte är så
mycket att ta hänsyn till. Detta är fullständigt fel syn.
Lantbruksnäringen är avgörande för att vi skall ha en
landsbygd, att vi skall ha boende i hela Sverige, att vi
skall ha sysselsättning. Det är avgörande för livsme-
delsindustrin och alla de jobb som finns där. Har
ministern inte det synsättet utan negligerar det här
och inte ställer sig som en sorts företrädare för att
driva jordbrukets intressen och försöka få näringen att
växa och exportera produkter, då tycker jag att mi-
nistern har missuppfattat sin roll.
Låt oss gå in på sakfrågan. 1995 blev Sverige,
Finland och Österrike medlemmar i EU. Österrikes
och Sveriges jordbruk är ungefär av samma omfatt-
ning, medan Finlands är mindre. Det kan då vara
relevant att jämföra dessa länder vad gäller utfallet av
EU-ersättningar till jordbruk och landsbygdsutveck-
ling. Det är en värdemätare på regeringens förmåga
att hävda nationella intressen. Hur utfaller jämförel-
sen? Jo, Sverige får 149 miljoner euro, Finland 290
miljoner euro, Österrike 423 miljoner euro. I svenska
kronor innebär det här en minskning från tidigare ram
med 545 miljoner. För Finland är det en minskning
med 200 miljoner, medan österrikarna får en ökning
med 225 miljoner kronor. Under sjuårsperioden ger
det en förlust för Sverige på 3 815 miljoner. Finland
får ett plus gentemot oss med 2 415 miljoner och
Österrike med 5 390 miljoner. Minskningen för Sve-
riges del är ca 30 % i förhållande till tidigare ram. Det
är det som är det intressanta. Vi kan också ta upp en
diskussion om vad som har varit och hur många mil-
jarder vi redan har tappat. Jag tänkte att vi skulle
lämna det bakom oss och försöka se vilka möjligheter
vi har att faktiskt gå framåt och ta hem mer. Jag kan
gärna ta den diskussionen också. Minskningen för
Sveriges del är alltså ca 30 % i förhållande till tidiga-
re ram, för Finland ca 7 %, medan Österrike ökar sin
del med 7 %. Detta är fakta som ministern inte kan
önska eller prata bort, fakta som visar på det miss-
lyckande som jag talade om i min inledning.
Orsakerna till misslyckandet är flera. Regeringen
tog inte till vara på de möjligheter som EU-avtalet
gav, vilket Göte Jonsson mycket tydligt har redovisat.
Under flera år slösades möjligheterna bort. Utform-
ningen av miljöprogrammen har gjorts onödigt
krånglig, vilket försvårat utnyttjandet, något som
också Göte Jonsson redovisade.
Sedan vill jag också peka på att i direktiven till ut-
redningen om det nya miljöprogrammet skrevs det in
att man skulle se på ett alternativ som innebar en
minskning med 1 miljard. Man kan fundera över vad
det är för signal att skicka till Bryssel, att vi på för-
hand räknar med en nedskärning i miljöprogrammen.
Sammantaget har vi på grund av detta inte bara en
kommande förlust att se fram emot, utan man kan
också konstatera att vi redan gjort mångmiljonförlus-
ter beroende på regeringens njugghet gentemot lant-
bruksnäringen.
Och kom ihåg: Det handlar inte bara om jordbru-
ket utan också om en mängd andra arbetstillfällen på
landsbygden och inom livsmedelsindustrin. En upp-
skattning säger att varje mjölkboende genererar åtta
andra arbetstillfällen. När vi i dag tappar bönder i
näringen går mängder av jobb förlorade på grund av
regeringens orättvisa jordbrukspolitik.
Av dessa jämförelser kan man konstatera att re-
sultatet av regeringens agerande när det gäller EU:s
medel för miljöprogram och landsbygdsutveckling
inte kan betecknas som något annat än ett misslyck-
ande.
På sin tid kunde Carl Bildt faktiskt erkänna att ett
misslyckande var ett misslyckande. Men Margareta
Winberg: Är det inte bäst att erkänna att detta inte var
bra, att man inte fixade det här utan att man miss-
lyckades? Låt oss nu hjälpas åt att reparera misslyck-
andet. Vi kristdemokrater ställer upp på att försöka att
reparera skadorna. Men då är det grundläggande att
inse att det hela gick snett och att man nu måste för-
söka att göra det bättre.
Frågeställningen kvarstår: Är ministern beredd att
- som nu också EU-kommissionen har sagt vara möj-
ligt - kompensera denna förlust med nationella me-
del? Såvitt jag förstår finns det redan budgetmedel
anslagna. Därför skulle ministern kunna ge ett sådant
besked här i dag.