Fru talman! Den här debatten handlar i mångt och
mycket om, eller snarare borde handla om, det euro-
peiska samarbetet, om dess former och villkor. Folk-
partiet står sedan länge för ett vassare EU, ett EU som
ägnar sig åt färre områden än i dag. Den bästa medi-
cinen mot bristande effektivitet och ifrågasatt legiti-
mitet är att visa att EU kan skala bort sådana frågor
som medlemsländerna kan lösa lika bra på egen hand.
Att konsekvent hävda närhetsprincipen och föra un-
dan ett stort antal frågor från EU:s beslutskompetens
skulle kraftigt stärka unionens ställning bland Euro-
pas medborgare. Principen ska vara att endast tydligt
gränsöverskridande frågor ska hanteras av unionen.
För oss socialliberaler är östutvidgningen den ab-
solut viktigaste frågan för EU under de närmaste
åren. Vi accepterar inte en fortsatt förhalning av ut-
vidgningsprocessen. Vi anser att dagens ansökarlän-
der bör komma med så snart som möjligt. En tidtabell
för utvidgningen bör snarast fastställas för den första
raden av ansökarländer.
För att en utvidgning ska kunna bli praktiskt möj-
lig behövs, förutom ändringar i EU:s författningar,
ändringar i den gemensamma jordbruks- och gles-
bygdspolitiken.
EU:s jordbrukspolitik har sin upprinnelse i bristen
på livsmedel åren efter andra världskriget. Med um-
bärandena under och efter kriget i färskt minne var
det ett viktigt mål att brist på mat inte skulle få plåga
européerna i framtiden, men nu är läget det motsatta.
En omfattande överproduktion är det stora pro-
blemet. Nu är det därför hög tid att börja betrakta den
här sektorn som en bransch bland andra, som på lång
sikt ska verka utan subventioner och utan gränsskydd.
Under alla förhållanden bör det inte vara en uppgift
för unionen att bedriva en kostsam jordbrukspolitik.
Förutom att den med sin nuvarande utformning utgör
ett hinder för unionens östutvidgning, reser den dess-
utom orättvisa hinder mot möjligheter till handel med
tredje världen och bidrar därmed till en osolidarisk
ekonomisk världsordning.
EU har i samband med utvidgningen en unik
möjlighet att genomföra reformer i jordbrukspolitiken
- reformer som kommer att prägla hela unionens
arbete under lång tid framöver. Det viktigaste är att
skapa förutsättningar för att jordbrukare, som vilken
annan företagare som helst, ges möjlighet och frihet
att på likvärdiga villkor konkurrera med sina pro-
dukter på en konkurrensutsatt marknad. Detta förut-
sätter att både svensk och europeisk politik underlät-
tar för små- och nyföretagandet, så att även småskali-
ga alternativ kan växa fram på landsbygden.
Vi socialliberaler vill göra EU till världens bästa
miljöorganisation. Då handlar det om ett naturens
Europa. Det handlar om ett Europa som bevarar den
biologiska mångfalden, ett Europa som bekämpar
växthuseffekten och ett Europa som begränsar kemi-
kalieutsläppen. I det här arbetet är böndernas insatser
centrala.
Den debatt vi för i dag är ett tydligt utslag av en
överreglerad jordbrukspolitik. Det är alldeles galet att
miljön och utvecklingen på landsbygden blir beroen-
de av en dragkamp om resurser i ett nollsummespel
länder och intressen emellan. Och det är ovärdigt
Sveriges och övriga Europas bönder att tvingas hugga
sig fram i en snårig blankettdjungel i stället för att
bruka öppna landskap.