Fru talman! Jag vill bemöta Eskil Erlandssons tal
om att vi riskerar att få in mer mat från utlandet nu.
Mycket riktigt är det så, men det är ju också en av
poängerna med hela EU. Varor, tjänster och personer
ska kunna åka fram och tillbaka och röra sig fritt. Det
måste vara en av de kunskaper vi hade när vi gick in i
EU.
Vad som är viktigt är att konsumenternas förtro-
ende för den svenska maten stärks och att vi får en
sådan debatt i Sverige. Jag tror knappast att konsu-
menternas förtroende för den svenska maten stärks av
en debatt som ständigt handlar om att det är synd om
bönderna, att bönderna får för lite pengar och att vi
måste ge dem mer. Jag tror att konsumenterna till slut
tröttnar på den debatten.
Eskil Erlandsson säger också i sitt senare inlägg
att vi inte kan ställa grupper mot varandra. Det är
klart att man måste göra det i vissa situationer när
man prioriterar! Det gjorde vi också när vi samarbe-
tade under den förra mandatperioden. Det är alldeles
nödvändigt. Allt åt alla går inte. Det är en önskedröm
- en vacker sådan, men den går inte att genomföra i
praktiken. Politik handlar om att välja, men också
välja bort.
Det är alldeles riktigt som Eskil Erlandsson sade,
att det var Socialdemokraterna och Centern här i
riksdagen som gjorde upp om miljöprogrammet då,
1995. Vi gjorde också upp om en del andra punkter.
Det var det som var grunden till det värdefulla och
goda samarbete som i sin tur möjliggjorde saneringen
av svensk ekonomi. Det är jag mycket medveten om,
och också mycket tacksam för.
Harald Nordlund tar upp den viktiga fråga som vi
diskuterar alldeles för lite, nämligen den om vad EU:s
jordbrukspolitik betyder för tredje världen. EU:s
jordbrukspolitik betyder att vi med skattepengar
dumpar maten i tredje världen. Därmed är det inte
lönsamt för människorna där att själva producera,
utan de dras till storstäderna. Fattigdom och slum blir
resultatet. Det blir nämligen billigare att köpa den
EU-dumpade maten där än att stanna kvar på lands-
bygden och själv producera. Detta är djupt osolida-
riskt och djupt orättvist mot tredje världens folk.
Detta är också ett mycket starkt motiv för mig att
vilja göra en reformering.
Jag delar också Harald Nordlunds uppfattning om
att miljöpengar inte är inkomststöd. Det är detta jag
försöker få en diskussion om - man ska inte blanda
ihop inkomststöd i största allmänhet med miljöstöd.
Vad vi nu ber bönderna om - och bönderna är de
allra bästa på att göra detta - är det som vi ibland
kallar för kollektiv nyttighet. Det handlar om öppna
landskap, betande djur, återställande av våtmarker
osv. Detta är något vi inte kan räkna med att få gratis,
utan det är tjänster som vi nu kan be bönderna göra åt
oss. Men då måste vi också vara beredda att betala för
dem.
I en situation där bönderna producerar för mycket
mat som bl.a. dumpas på tredje världens marknader
måste vi hitta en ny uppgift för våra svenska bönder
tillsammans med matproduktionen. Jag menar att
detta är just den uppgiften. Bönderna är de bästa på
att sköta vår miljö, men de måste också få betalt för
det.
Gudrun Lindvall försöker skylla allt på kommis-
sionen. Jag tycker nog att vi är många som får dela på
ansvaret. Kommissionär Fischler ville ju från början
ha en reform som faktiskt gav mer pengar till miljö-
och landsbygdsutveckling, men på grund av olika
länders ovilja blev det mindre pengar. Jag ställer
alltså inte upp på den ensidiga beskyllningen av
kommissionen. Den deklaration som är bilagd beslu-
tet från i onsdags visar att miljöfaktorn ändå börjar
finnas med.