Fru talman! Jag skall börja med att ge fyra per-
spektiv på dagens debatt.
Det första perspektivet: Debatten handlar om
EU:s jordbrukspolitik på 2000-talet, och den har ju
förberetts under flera år i det som har kallats Agen-
da 2000. Det handlar om att få kontroll på den stän-
digt stigande kostnaden för jordbruket i Europa. Det
handlar om att göra bönderna något mindre beroende
av politiska beslut. Och det handlar om att lyfta fram
konsumentintresset. Jordbrukspolitik är nämligen inte
detsamma som bondepolitik. Utan konsumenter -
inga producenter. Det handlar också om att växla om
från stela prisdrivande stöd till miljö- och lands-
bygdsutvecklingsstöd. Det handlar om att ge bonden
ett nytt uppdrag i en tid när våra bönder producerar
för mycket mat. Det handlar om att möta koncentra-
tion och storskalighet som visserligen gör jordbruket
konkurrenskraftigt men som om det drivs för långt
helt slår ut vissa landsdelar och de mindre jordbru-
ken. Det handlar om att ge en stimulans för de mindre
jordbruken och för de avlägset belägna och för dem
som i traditionell mening inte är konkurrenskraftiga.
Det handlar också om EU:s framtid i ett helt annat
och mera övergripande perspektiv. Om vi inte får
kontroll över kostnadsutvecklingen omintetgörs ut-
vidgningen. Då finns det inte pengar till några nya
medlemsländer.
Detta har varit Sveriges uppfattning, och denna
har vi drivit under de år som agendaarbetet har pågått.
Och vi har fått gehör för en del. Vi har påbörjat en
marknadsanpassning, även om det har varit små steg.
Vi drog ned prisstöden något. Vår kommissionär
Franz Fischlers förslag var steg i rätt riktning, och
Sverige stödde honom till allra största delen. Men på
en punkt kunde ministerrådet inte enas, och det var
det som skulle ha gett mer pengar till miljö- och
landsbygdsutveckling, nämligen det som kallas för
degressivitet, att ta lite grann av direktstöden och föra
över det till miljö- och landsbygdsutvecklingen för att
på så vis motverka storskalighet och koncentration,
som jag just sade. Det fanns inte majoritet för det
bland jordbruksministrarna.
På toppmötet i Berlin gjordes inte saken bättre när
Frankrikes president gick in och lade fram förslag
som vann gehör och som gjorde att det blev en ännu
mindre kaka att dela på för miljö- och landsbygdsut-
vecklingen. Detta, inom parentes, applåderades då av
våra svenska bönders organisation. Centern och
Kristdemokraterna uttalade också att det låg väl i linje
med deras uppfattning. Mer pengar till prisstöd alltså
och mindre pengar till landsbygdsutveckling och
miljö, eftersom ramen fanns där.
Mer pengar till jordbruket som ni nu kräver här
innebär mindre pengar till någonting annat. Mer
pengar till jordbruket inom EU innebär att det stora
EU-projektet, utvidgningen, hotas. Är det verkligen
någonting som de två partier som har begärt debatten
i dag önskar, att motarbeta en reform som skapar
möjlighet att utvidga EU mot gamla Öst- och Cent-
raleuropa? Uppenbarligen är det så, och det visar på
en förbluffande oförmåga till politisk helhetssyn och
konsekvens.
Det andra perspektivet: Efter Berlinuppgörelsen
med stats- och regeringscheferna fanns det 4,3 mil-
jarder euro per år som länderna skulle fördela. Öns-
kemålen från de olika länderna låg på närmare 8 mil-
jarder, dvs.: Det är fler än Sverige som inte har fått
sitt önskemål tillgodosett.
Efter otaliga förhandlingar med medlemsstaterna
och efter bilaterala överläggningar på alla nivåer
beslutade kommissionen förra veckan hur fördelning-
en skulle ske. Alla länder skulle åtminstone få 10 %
mer än man i genomsnitt förbrukat per år under den
gångna mandatperioden; det var utgångsbudet. Det
fick en del länder, t.ex Finland som fick vad man
hade förbrukat plus 10 %. Vi i Sverige fick vad vi
hade förbrukat men vi lyckades förhandla oss upp till
35 % därutöver. Dessutom räknas summan upp varje
år med 2 % under den här perioden.
Det tredje perspektivet: Vad betydde medlemska-
pet för Sveriges bönder? Ja, det betydde, som vi alla
vet, en återgång till en reglerad tillvaro. Det betydde
en återgång till ett beroende av politiska beslut men
det betydde också ekonomiskt ökade intäkter med
drygt 2 miljarder per år jämfört med år 1995. Från
1995 och framåt är det ju fråga om 2 miljarder per år.
Det betyder också, om man räknar på detta, att varje
lantbruksföretag i Sverige i genomsnitt får knappt
200 000 kr per år av skattebetalare och konsumenter.
Sammanlagt handlar det om 16 miljarder per år och
om 87 000 jordbruksföretag. Det är ungefär lika
mycket som barnbidraget och ungefär lika mycket
som föräldraförsäkringen.
Man kan också göra en annan jämförelse. Halm-
stad kommun t.ex. har ungefär lika många invånare
som bönder, runt 86 000-87 000. De får i statsbidrag
576 miljoner - 6 813 kr per invånare; detta sagt för
att få lite proportion på tilldelningen till landets bön-
der men också på tal om det här med underminering
och katastrof.
Det fjärde perspektivet: Vad betyder saneringen
av våra statsfinanser för Sveriges bönder? 1995, när
vi socialdemokrater tog över regeringsmakten, tving-
ades vi sanera budgeten; det var nödvändigt. Vi skar i
systemen för pensionärerna, för de arbetslösa i a-
kassan, för barnfamiljerna via barnbidragen och för
de sjuka via sjukersättningen. I den situationen hade
det alltså inte varit möjligt att ytterligare höja bidra-
gen till bönderna. De hade nämligen genom medlem-
skapet gått med vinst, medan vanligt folk i Sverige -
löntagare och pensionärer - fick ställa upp för sane-
ringen.
Den genomförda saneringen, som vi ser saken nu,
gör också bönderna till vinnare. Bönderna är inte
betjänta av 500 % ränta. I dag betalar Sveriges bönder
900 miljoner mindre i ränta än år 1995, så de har
också vunnit på detta.
Fru talman! Sveriges bönder är sannolikt den
grupp som hittills har tjänat mest på EU-
medlemskapet och den förda ekonomiska politiken.
Nästa vecka stärker vi böndernas ekonomi ytterligare
i den budgetproposition som då kommer. Det kan vi
göra därför att vi har orkat hålla emot särkrav. Vi har
orkat se helheten och vi har orkat göra en prioritering.