Herr talman! Ju mer jag lyssnar på den här diskus-
sionen desto mer övertygad blir jag om att lösningen
ligger i dialog, inte i demonstration med olika hårda
metoder. Marianne Andersson sade ju också i sitt
första inlägg att en hård politik inte leder någon vart.
Därför tror jag inte heller att sanktioner är en fram-
komlig väg i det här fallet. Sydafrika har nämnts här.
Det var ändå annorlunda. Det går inte att jämföra med
den situation som vi har i Israel-Palestina-frågan.
Samtidigt som man säger det är det riktigt, som
också har påpekats här, att Israel är den enda demo-
kratiska staten i området. Det gör i sin tur att ansvaret
för Israel är större som jag ser det. Eftersom Israel är
en demokratisk stat har denna stat ett större ansvar
när det gäller att värna och försvara mänskliga rättig-
heter. En demokratisk stat där man frivilligt får välja
sina ledare har trycket på sig att leva upp till de
mänskliga rättigheterna. Det gör inte Israel i flera fall.
Då kan man säga som andra gör när de argumen-
terar: Det beror på att Israel i det historiska perspekti-
vet har varit hotat. Landet skulle förintas osv. Javisst,
det är det som gör den här konflikten så spännings-
full, att vi har den historien. Då återkommer jag till
det som jag var inne på i mitt första inlägg. Hur vi än
letar historiskt i skuldfrågan så hamnar vi i ett slags
moras. Vi måste på något sätt stämma av här och nu
och se framåt. Då är det dialogen som gäller. Det är
viktigt med det ansvar som Israel har som demokra-
tisk stat. Det gäller också frågan om extremisterna på
båda håll. Då återkommer jag till min konkreta fråga.
Den gällde de enskilda organisationernas roll i den
civila dialogen.