Fru talman! Vi som deltar i denna interpellations-
debatt har gjort en resa och är fulla av intryck, och
därför har det väckts flera interpellationer. Vi har
också haft tillfälle att under resan diskutera situatio-
nen och försöka finna vägar till lösningar. Hur ska vi
komma ur det låsta läget?
Det har varit en mycket värdefull erfarenhet för
mig att se problemen på plats - problem som jag har
följt under årtionden. Då kommer bosättningsfrågan
upp. Det gäller skatterna som israelerna inte betalar
ut. Det är fråga om huruvida det ska vara sanktioner
eller någon annan lösning.
Själv har jag skrivit en interpellation om flykting-
arna. Den kommer inte upp här nu. Det blir Maj-Inger
Klingvall som tar den diskussionen. Det är ett annat
jätteproblem som är en tickande bomb i området.
Bara i Gaza finns det drygt en miljon invånare, varav
mer än hälften är under 14 år. Bara det visar att pro-
blemet är enormt.
Grunden, såsom jag ser det, är bristen på förtro-
ende. Det gäller både, precis som utrikesministern
säger i sitt svar, förtroendet mellan parterna och för-
troendet i de egna leden. Jag har en känsla av att man
inte har kontroll. Det låter lite konstigt, men jag tror
inte att man har rätt dialog heller i de egna leden,
vilket gör att extremister hela tiden sätter dagord-
ningen. Det är också det vi ser i massmedierna. Man
måste på något sätt försöka finna en dialog både i de
egna leden och mellan parterna.
Det är ingen idé, tycker jag, att gå in på historien.
Det är klart att det finns en förklaring till att vi står
där vi står i dag i denna stora fråga, men ska man
försöka hitta skuldbördan hamnar man i en djungel.
Var ska man starta? Var är nollpunkten?
Jag tror att startpunkten för att försöka lösa frågan
är här och nu och att man på något sätt försöker dra
ett streck över historien. Detta låter sig sägas, men det
är svårt att göra. Men jag tror ändå att det är den
vägen man måste försöka söka sig framåt.
Då har jag en fråga till utrikesministern. Mänskli-
ga rättigheter fordrar dialog. Det fordrar dialog inte
bara på toppnivå. Den är viktig. Den ska också till.
Men det fordrar också en intensiv dialog på gräsrots-
nivå både i de egna leden och mellan parterna. Där
borde enskilda organisationer - det som brukar kallas
för NGO:er - spela en mycket viktigare roll än de gör
i dag.
Min konkreta fråga till utrikesministern är om hon
är beredd att satsa mer resurser - det saknas resurser
- för att uppmuntra de kanaler som finns via enskilda
organisationer för att få i gång denna dialog, förutan
vilken ingen fred någonsin kommer att skapas.