Herr talman! Utrikesministern! Jag var själv inte
med när delegationen med parlamentariker från Sve-
riges riksdag besökte området, men jag råkade samti-
digt befinna mig på Västbanken och i Gaza. Situatio-
nen är väldigt oroväckande i dag. Det som också gör
mig orolig är att omvärlden pratar om likvärdiga
parter. Jag vill dra en parallell.
När Tyskland ockuperade Norge, betraktade vi då
Tyskland och Norge som likvärdiga parter? Kritisera-
de man då den norska motståndsrörelsen för dess
arbete mot ockupationen? Ibland känns det som att
man glömmer bort att det handlar om ett ockuperat
folk och en ockupationsmakt. Det rör sig inte om
likvärdiga parter. Flera talare har tidigare tagit upp
den frågan på ett väldigt belysande sätt.
När den s.k. Osloprocessen påbörjades fanns det
bland palestinierna i Gaza och på Västbanken - och
det vet jag av egen personlig erfarenhet - ett enormt
hopp inför framtiden. Man ville ha fred med Israel.
Man accepterade FN-resolutionerna och lämnade
ifrån sig anspråken på det territoriet som utgörs av
staten Israel.
Man ville tro på framtiden. Men vad finns i dag? I
dag finns Gaza där den stora majoriteten av befolk-
ningen är under 20 år. Man lever som i ett koncetra-
tionsläger. Ibland blir man beskjuten både från havet
och från land. Det här området delas in i olika zoner.
Barnen kan skadas när de rör sig från en zon till en
annan. Gaza är i dag ett katastrofområde. Den största
delen av befolkningen är barn och ungdomar. Det har
skapats en enorm vanmakt. Den här situationen har
varat alldeles för länge.
På Västbanken är det inte lika illa ur det perspek-
tivet. Man har begränsat rörligheten mellan städerna.
Man stänger ibland av genom att gräva gropar mellan
Ramallah och en annan universitetsstad för att stu-
denterna inte ska kunna ta sig fram. Så säger man att
de inte ska få plugga. Då sitter studenterna kvar i
Ramallah och blir frustrerade. De kan inte fortsätta
sin utbildning. De har fortfarande ingen framtidstro.
Sedan pratar man om att skapa fred!
I det här läget är nog det enda som kan vända si-
tuationen en observatörsstyrka från FN, och inte den
israeliska militära övermakten, som får ta hand om
Gaza, Västbanken och östra Jerusalem. Israel har
visat att man inte klarar av att hantera situationen.
Jag förstår att utrikesminister stöder idén om en
observatörsstyrka från FN, men att man vill invänta
Israels samtycke. Det gör mig lite orolig. Jag tycker
att Israel tydligt har visat att man inte kommer att
lämna något samtycke. FN borde gå in med en obser-
vatörsstyrka utan staten Israels samtycke. Jag vill
ställa den frågan till utrikesministern igen.
Sedan vill jag också göra en koppling till övriga
Mellanöstern och islam. För demokratiseringen i
Mellanöstern och för att förhindra den fundamenta-
listiska, politiska, muslimska rörelsens frammarsch
måste Palestinafrågan lösas. Det är nyckeln till stabi-
litet i hela Mellanöstern, nyckeln till att motverka
muslimska, fundamentalistiska, politiska rörelser och
brist på demokrati och det är nyckeln till att öka jäm-
ställdheten. Löser vi inte Palestinafrågan, får inte
palestinierna likvärdiga mänskliga rättigheter står vi
inför ett stort problem i framtiden i Mellanöstern.