Herr talman! Jag och alla frågeställare kan nog
vara överens om att situationen är väldigt allvarlig.
Låt mig börja med frågan vad EU kan göra. Mar-
gareta Viklund tog upp EU:s och Sveriges roll. Min
företrädare som EU:s utrikesminister, Hubert Vedri-
ne, konstaterade krasst under det franska ordförande-
skapet att EU aldrig har lyckats spela en roll i Mella-
nöstern. Det är viktigt att vi försöker att göra det, men
vi måste också vara ärliga, sade han, och komma ihåg
att vi aldrig har gjort det förr.
I dag finns det en uppriktig vilja hos alla EU-
länder att göra allt som står i vår makt när det gäller
konflikten i Mellanöstern. EU har i dag en starkare
roll i Mellanöstern än vad vi tidigare har haft. Vi har
regelbundna kontakter med alla för att få slut på vål-
det och för att få fart på fredsförhandlingarna. Inte
minst har EU spelat en väldigt viktig roll för att hjäl-
pa palestinierna i den ofattbart svåra situation som de
befinner sig i på de ockuperade områdena, vilket en
del av er också har varit vittnen till.
Men man ska inte glömma bort att EU:s möjlig-
heter att agera ändå är begränsade, särskilt när det är
en israelisk regering som har vunnit valet på att föra
en kampanj mot fredsprocessen. Så hur mycket vi än
vill agera från EU:s sida är det klart att våra möjlig-
heter är väldigt begränsade.
Vi har, som jag sade, regelbundna kontakter. Javi-
er Solana har precis innan åkte med på resan till Ko-
rea varit flera dagar i Mellanöstern. Jag har själv varit
på en EU-trojka till Mellanöstern. Då satt vi och dis-
kuterade med den nya israeliska regeringen vad som
kunde göras. Vi tog upp vårt krav på att bosättningar-
na måste stoppas. Det handlade inte bara om vikten
av att man stoppar nya bosättningar och utvidgningen
av bosättningarna, utan också att man börjar avveckla
bosättningarna för att kunna få en fred. Vi tog upp
vikten av att absolut inte ha avrättningar utan rätte-
gång. Vi tog upp vikten av att man upphör med av-
stängningarna av palestinska områden så att man
faktiskt kan få i gång den ekonomiska aktiviteten i de
palestinska områdena igen. Vi fick faktiskt positiva
svar på alla våra krav. Problemet vara bara att när vi
åkte hem såg vi att den praktiska politiken stod väl-
digt mycket i strid med det som vi hade fått höra -
handlingen gick tvärtemot.
Vi har också med båda sidor tagit upp vikten av
att få slut på våldet, vikten av att komma tillbaka till
förhandlingsbordet och att syftet självklart ska vara
en livskraftig palestinsk stat.
Murad Artin sade att vi från Sverige och EU har
något slags kolsuparteori och jämställer parterna -
uttrycket kolsupare användes inte men det gick ut på
det, och Yvonne Ruwaida sade samma sak - men det
gör vi inte. Vi har varit väldigt klara och tydliga i vårt
budskap till den israeliska regeringen. Samtidigt
måste vi naturligtvis också ställa krav på palestinier-
na, även ifall de är den svagare parten. Det är viktigt
att komma ihåg att samtidigt som vi ställer hårda
politiska krav på Israels regering måste vi ställa kra-
ven på palestinierna att göra vad de kan för att upphö-
ra med våldet och att t.ex. bekämpa korruptionen när
det gäller vårt ekonomiska stöd till de palestinska
myndigheterna.
Murad Artin klagade också över att jag behandla-
de associationsavtalet tekniskt. Men då missade Mu-
rad Artin själva poängen. Vi har 4 400 klagomål mot
Israel. Den politiska poängen är ju just att vi utnyttjar
avtalet tekniskt för att också markera att vi inte ac-
cepterar dagens bosättarpolitik och hur man därmed
handlar med varor från bosättningarna. Därmed åter-
kommer jag med resten i ett senare inlägg.