Herr talman! Det var en värdefull resa. Vi var re-
presentanter från sex partier. Vi hade ganska olika
bakgrund i och erfarenhet av det här området, men
alla var vi väldigt frustrerade. Jag kan väl särskilt
säga att det kändes väldigt tråkigt att kristdemokra-
terna inte var med. Margareta Viklund hade varit
välkommen på vår resa. Då hade hon kanske inte
riktigt haft den här svartvita, förenklade synen. Vad
det är fråga om är ju, som Karl-Göran Biörsmark var
inne på, att Israel som demokrati har sin rätt att vara
där och har särskilda intressen att bevaka men också
har ett speciellt ansvar att uppfylla.
Vad man lätt glömmer bort är att också det pales-
tinska folket med anledning av den process som star-
tade i Oslo har en liknande demokratisk process,
något som gör dem unika bland de arabiska länderna.
Där finns det en folkvald president. Även om han
valdes med siffror som kanske känns lite osvenska så
är han dock folkvald. Carl Lidbom, jag och 800 andra
var där och bevakade att det gick rätt till.
Det var fantastiskt att möta människorna som då
gick till valurnorna för första gången och fick chan-
sen att säga sin mening. Det är klart att de fem år
senare känner frustration. Var är landet? Var är leve-
ransen? Ekonomin är i botten. Suveräniteten saknas.
Vad man ska komma ihåg, Margareta Viklund, är att
när man slöt det avtal som låg till grund för Oslo-
överenskommelsen innebar det att man var överens
om att Israel existerar. Man accepterade t.o.m. att
78 % av marken var israelisk och att resterande 22 %
av marken skulle bli palestinsk. Men nu står striden
fortfarande om dessa 22 %. Det är detta som är oac-
ceptabelt, och det är därför som jag uppmuntrar utri-
kesministern att driva på.
Det är skojigt att höra att Miljöpartiet också för-
väntar sig att EU ska göra en god insats. Jag önskar
lycka till!