Herr talman! Det är bra, som utrikesministern sä-
ger, att EU är starkare och har en starkare roll i dag
än vad man har haft förut. Samtidigt säger utrikesmi-
nistern att EU:s möjligheter är begränsade. Jag är
faktiskt inte ensam om kritiken när det gäller Sveriges
politik. F.d. utrikesministern Sten Andersson, som
verkligen bidrog till att få i gång samtalen mellan
palestinier och israeler, har även han uttryckt sig
kritiskt, senast i går på första maj. Han sade så här:
Det är märkligt att EU isolerade Jörg Haider och
Österrike för att Haider i sin främlingsfientlighet
bekämpar invandring men att samma EU talar så
dämpat när Israels regering med våld och förtryck
fördriver palestinier, stjäl deras mark och spränger
deras hus. Är inte premiärminister Sharons brott värre
än Haiders?
Det var vad Sten Andersson sade.
Min fråga är: Har Sverige som EU-ordförande va-
rit förhindrat att driva en israelkritisk politik? Är det
omöjligt för Sverige som självständig stat och som
EU-ordförande att ha en egen profil i frågan? Och
vad var det som motiverade att svenska regeringen
övergav Sten Anderssons linje i Palestinafrågan?
Utrikesministern sade också att vi talar om likvär-
diga parter i det här sammanhanget och att vi använ-
der en kolsuparteori. Det är faktiskt inte mina ord.
Det var Sten Anderssons ord i förstamajtalet i går att
man inte kan betrakta israeler och palestinier som
likvärdiga parter, att det finns en ockupationsmakt
och ett ockuperat folk.