Fru talman! Jag vill också tacka för svaret. Det är
mycket som är bra, men ändå tycker jag naturligtvis
att vi ska kunna göra mer.
För mig som vän av det judiska folket och med en
bakgrund i arbetet för refuseniks i f.d. Sovjetunionen
- jag har också jobbat mycket med asylsökande judar
i Sverige som har kommit från f.d. Sovjetunionen - är
det ännu mer sorgligt att se det som händer i Israel.
Många judar har frågat mig varför jag har engagerat
mig för deras sak, och jag har sagt att jag reagerar
starkt när mänskliga rättigheter förtrycks, oavsett var
det är någonstans. Den måttstocken är min utgångs-
punkt.
Detta innebär naturligtvis att ingen har rätt att
kränka andras mänskliga rättigheter, oavsett vad som
hänt i historien, inte heller judarna i staten Israel.
Trots sin fruktansvärda historiska bakgrund, Förintel-
sen och det som har hänt måste de ha samma krav på
sig som andra. Alltför länge har de i kraft av historien
kunnat undvika kritik från omvärlden, särskilt i väst,
trots att de bryter mot ett stort antal FN-resolutioner
och mot den fjärde Genèvekonventionen, vilket de
också själva erkänner.
Vad som är ytterligare allvarligt är att Israel inte
uppfyllt de överenskommelser som tidigare träffats.
T.ex. sedan Osloavtalet har den olagliga bosättnings-
politiken ökat mycket starkt, tvärtemot vad man sade
där. Det är oerhört provocerande. Det är inte att undra
på att de palestinska människorna inte litar på freds-
förhandlingar och att de efter år av kränkningar utför
desperata handlingar. När t.ex. ens bostad jämnats
med marken och ens odlingar förstörts är det inte
konstigt att man blir desperat.
Allt det här är så olyckligt, därför att en hård poli-
tik hjälper ju ingendera sidan - den hjälper i varje fall
inte Israel - utan den leder bara till att extremismen
frodas på båda sidor, att Hamas och Hizbollah och
deras tillskyndare i t.ex. Iran och Syrien får vatten på
sin kvarn, och osäkerheten i hela regionen ökar.
Om palestinierna ska kunna bilda en egen stat är
det en förutsättning att flertalet bosättningar lämnar
sina hus. Det finns ju ingenting som tyder på det, inte
som vi kunde se i den delegation som var där för ett
par månader sedan. Sedan har Sharon sagt att han inte
tänker avveckla en enda av de 200 bosättningarna på
Västbanken, i Gaza och i Jerusalem - tvärtom plane-
ras fler, som Anna Lindh mycket riktigt påpekade.
Vi vet alla att det begås felaktigheter och över-
grepp från båda sidor. Skillnaden är bara den att den
israeliska övermakten är så stark. De kan tillgripa alla
slags medel, som ekonomisk blockad och inlåsning i
de palestinska områdena, vilket hindrar folk från att
arbeta och barn från att gå till skolan, för att inte tala
om mycket starkare militära medel och mycket star-
kare våld.
Vid vårt besök i Israel skulle vi besöka Betlehem.
Först blev vi hindrade under förevändning att inga
turister tilläts komma in. Vi skulle kunna spendera
pengar som palestinierna kunde köpa vapen för, var
argumentet. Vi såg då med vilken nonchalans och
vilket godtycke som olika regler tillämpades - vi vet
ju inte vilka regler som fanns, men det var väldigt
olika - av de starkt beväpnade ungdomarna vid denna
checkpoint. Vi såg naturligtvis bosättningarna överallt
där vi reste.
När vi besökte Gaza mötte vi inga sådana hinder,
och vi blev tvärtom mycket väl behandlade. Genom
blockaden var gränsen tom på människor, vilket var
oroväckande i sig. Med tanke på att 1,2 miljoner
människor bor i Gaza var det ett allvarligt tecken på
blockaden att det var tomt vid gränsen. I Gaza finns
5 000 bosättare. Det är kanske den värsta och mest
onödiga provokationen att det bland dessa 1,2 miljo-
ner på denna lilla plätt finns 5 000 bosättare, med allt
vad det drar med sig av användning av våld, osäker-
het, poliser och allt det där.
I dag talar vi i säkerhetspolitiken så oerhört
mycket om konfliktförebyggande, att ingripa tidigt,
innan någonting händer. Maktlösheten är ju ganska
stor. Vi klarar inte av det. Det är naturligtvis viktigt
med dialog, men på något sätt är det så att även de
som är kritiska är ganska tysta om vad som händer
och mot vad Israel gör. Israel har i kraft av sin histo-
ria kunnat undvika kritik, och jag tror att det är oer-
hört viktigt att vi talar mycket mer klarspråk, om
nödvändigheten av att respektera internationella avtal,
att respektera konventionen om mänskliga rättigheter
och alla de konventioner som Israel står bakom, att
uppfylla de åtaganden man har gjort och att vi riktar
en konkret kritik mot Israel också så att de uppfyller
det som de har åtagit sig.