Fru talman! Jag vill börja med säga tack till justi-
tieministern för elogen att jag vågar säga som det är.
Vi måste ju våga erkänna att det blir fel. Alla kan vi
ju göra fel. Samtidigt måste vi också erkänna, oavsett
partifärg, att polis, åklagare och domstolsväsende
också var i behov av förändringar, men vi hade olika
åsikter om hur det skulle ske. Flera av oss här tycker
att det blev snett.
Jag och många med mig menar att vi måste samla
oss för att rätta till de här felen, och jag tror att även
justitieministern kan erkänna det. Då frågar jag: Vad
blir det egentligen för utvärdering för att se de totala
konsekvenserna av detta inom domstols- och åklagar-
väsendet? Det måste ju bli hållplatser med jämna
mellanrum där man förutsättningslöst utvärderar det
hela. Medlemmarna i de olika organisationerna eller
myndighetspersonerna måste ju på ett helt annat sätt
än hittills våga säga sin mening.
Sedan måste också myndigheterna centralt ha en
statistik över hur det står till. Om vi tar t.ex. polisen
finns det ingen statistik över hur de egentligen mår.
Hur skall man kunna göra ett åtgärdsprogram om man
inte vet hur det egentligen står till?
Jag vill än en gång ställa en fråga till justitieminis-
tern som gäller närpolisen, detta fantastiska decentra-
liserade system. När skall de egentligen få en realis-
tisk möjlighet att visa vilka fantastiska fördelar det är
med det här systemet?