Fru talman! Ledamöter av riksdagen! Åhörare!
Nu är vi äntligen här och får diskutera en samman-
hållen politik för rovdjuren. Sverige har ju starka
traditioner när det gäller förvaltning av vilt. Vår
älgstam är starkast i världen i förhållande till ytan.
Det beror på en god förvaltning. Nu är vi äntligen på
väg att få en schyst politik när det gäller våra rovdjur.
Men jag tycker att det oerhört viktigt att man är
ödmjuk i den här känsliga frågan. Det är med öd-
mjukhet som man kan informera om, bygga vidare på
och få förtroende när det gäller de konflikter som kan
finnas i vår natur och vår fauna. Jag har stor respekt
för den oro som befolkningen känner som bor i de
områden där vi har fått fasta föryngringar av vissa
rovdjursstammar. Jag har full förståelse för deras sätt
att diskutera och fundera. Jag förstår deras oro. Jag
förstår också att de ser det som ett hot mot möjlighe-
ten till friluftsliv. Jag förstår att de är oroliga för sina
tamdjur. Jag förstår att de är oroliga för att jaga med
sina hundar lössläppta. Jag har respekt för den oron,
och jag känner också ödmjukhet.
Den här diskussionen om rovdjuren har vi haft
ända sedan jag besökte Inger i Värmland 1995 till-
sammans med Ann-Kristine Johansson och Leif
Marklund. Hon hade då blivit av med en drever som
en varg hade tagit. Visst är det ett problem. Det är
inte ett naturligt fenomen att vargen ger sig på hun-
den. Det oroar oss. Men det finns ju en möjlighet att
lösa detta redan i dag. Nu när jag diskuterar med den
seriösa delen av borgerligheten vill jag säga att redan
i dag finns möjligheten att ansöka om ett beslut enligt