Fru talman! Jag vet att det är långt mellan Värm-
land och Haparanda. Men jag har en känsla av att den
vargstam vi har i Sverige åtminstone har kommit
därifrån från första början. Det tror jag att den har
gjort för ett antal år sedan. Hur många kan inte jag
svara på.
Det är nog svårt att stå i riksdagens talarstol eller i
sin bänk och resonera kring hur djuren ska ströva. Det
gäller nog att ha lite framsyn och lite funderingar och
att ha en uppföljning av hur man gör för att få djur att
flytta på sig. Man flyttar inte på dem genom att bedö-
va dem med en pil och flytta dem med helikopter. Då
sätter kompassen i hjärnan i gång, och sedan går de
hem igen. Så är det, det vet vi. Det har vi erfarenheter
av. Det var en arg varg som flyttades från södra Sve-
rige upp till Värmland, och det fungerade helt enkelt
inte. Så ska vi inte heller göra, utan det är helt andra
saker.
Vi satsar mycket, men det är inte tillräckligt. Jag
hoppas att vi ska kunna satsa mer på forskning om
våra stora rovdjur i framtiden. Men det satsas mycket.
Man kan följa deras levnadsmönster och på så vis
också skapa förutsättningar för en spridning i resten
av vårt avlånga land. Det tycker jag att vi ska kunna
ha.
Det kanske finns en möjlighet att diskutera hur vi
ska få dem att få plats i andra delar än där de är nu.
Det är oerhört viktigt för det är lite trångt i vissa om-
råden i vårt land i dag när det gäller vargen.