Hoppa till innehåll
PRESS
Swisha

Frivilligt stöd

Stöd med Swish

Stödet är frivilligt och påverkar aldrig redaktionella beslut.

Mottagare: Simon Axelsson

Lämna tomt för att välja belopp i Swish. Bankens beloppsgränser gäller.

Öppna Swish

Kontrollera att mottagarnamnet är Simon Axelsson och att beloppet stämmer i Swish innan du godkänner med BankID. Meddelande: PRESS0.

Swish till Simon Axelsson, 0761860127
Skanna QR-koden med Swish eller mobilkameran.

Du kan också öppna Swish själv och fylla i numret. Den här sidan kan inte kontrollera om en direkt Swish-betalning har genomförts. Kontrollera betalningen i Swish eller hos din bank.

Fler sätt att stödja PRESS0

Utforska PRESS0 · områden, sidor och verktyg
Anförande · kammaren

Sammanhållen rovdjurspolitik

LENNART KOLLMATS (fp), 2001-03-29 (riksmöte 2000/01).

Talarens profil: röster, uttalanden och ansvar

Fru talman! Det här är ett ärende som verkligen

har fått i gång mängder av känslor och yttringar av

olika slag. Det är uppenbart att det är många av oss

som har fått e-brevlistan ganska fullproppad med

olika förslag, från att utrota de flesta rovdjur till att de

ska få föröka sig hur mycket som helst utan rätt att

jaga dem alls.

I huvudsak tycker jag att regeringens proposition

innehåller många bra förslag, inte minst vad gäller att

klara den biologiska mångfalden för de fem aktuella

djurarterna.

Det är viktigt att vi verkligen tar ansvar för rov-

djursbestånden, samtidigt som också mänskliga in-

tressen är berättigade. Det gäller att hitta en balans

mellan dessa intressen. Jag tror att ingen av oss

egentligen vet var den gränsen går.

Det är ofta lätt för oss att hävda att andra länder

ska ansvara för sina rovdjur. Det gäller inte minst

Afrika. Men nu handlar det ju om Sveriges ansvar.

Jag uppskattar därför regeringens inställning att det

handlar om de svenska stammarna, att vi inte ska

förlita oss på någon form av skandinavisk stam för

vargarna t.ex. Detta om något har vi väl lärt oss under

den senaste månaden när vi sett hur våra grannar i

väster hanterar vargfrågan.

Ändå ska och måste vi givetvis samarbeta inom

de nordiska länderna eftersom rovdjuren inte känner

till landgränser och rör sig utan Schengenavtal, pass,

id-kort eller visum. Om vi medverkar i ett samarbete

har vi också större möjligheter att påverka för att

undvika upprepningar av det som vi nyligen sett eller

t.o.m. ser. Vi har med detta om samarbete som en

punkt i vår motion, och genom utskottets positiva

skrivning har jag inte sett någon anledning till en

reservation i den frågan.

En sund rädsla är att visa respekt för rovdjuren.

De är inga varelser man leker med. Inte minst är det

viktigt att undvika kontakt med ungarna. Det är klart

att det skulle vara näpet att gosa lite grann med en

björnunge. Men jag är inte säker på att björnhonan är

lika trakterad av den närheten. Det är i sådana situa-

tioner det kan bli hotfullt även för människor. Det

utvecklade Maggi Mikaelsson på ett bra sätt.

Jag kan ändå inte låta bli att reflektera lite grann

över ordet rädsla. Vi skriver i vår motion att rovdjur

förorsakar rädsla hos många människor, rädsla för

barnens säkerhet och för den egna. Vi fortsätter med

att säga att oavsett vilken inställning den enskilde

individen har i den här frågan anser vi det självklart

att denna rädsla ska mötas med respekt och tas på

största allvar.

Även om man förnuftsmässigt vet att ingen blivit

skadad eller attackerad om man uppfört sig någorlun-

da vettigt är det svårt att frigöra sig från känslan. Jag

erinrar mig en mörk kväll i Sydafrika när vi satt några

personer i en öppen jeep. I bilens ljussken såg vi på

några meters håll en lejonfamilj. Det var en situation

som säkerligen hände i princip varje kväll i den na-

tionalparken, och någon olycka hade inte hänt.

Då reser sig en maffig lejonhannen, kommer mot

bilen och går utmed sidan. Vi får den på högst en

meters avstånd. Jag tror att min granne som satt till

vänster om mig, en av riksdagskollegerna, på vars

sida lejonet gick, fortfarande känner rädslan i den

situationen. Den känslan kan man inte styra med

förnuft, och det är viktigt att ha respekt för den.

Jag är naturligtvis starkt medveten om skillnaden

mellan lejon, björn och varg. Men jag tror att ett antal

människor som bor i trakter där det finns varg känner

samma rädsla även om förnuftet säger något annat,

speciellt om man bor i storstadsområdena. Det är bl.a.

av det skälet som jag tycker att regeringens förslag att

låta vargstammen öka till 200 djur är rimligt. Jag kan

inte förstå annat än att det innebär att vargstammen är

livskraftig och klarar sig.

Nu finns det också ett resonemang i propositionen

om inavel och behovet av att motverka den. Vi önskar

att de skandinaviska vargarna ska träffa och fatta

tycke för de finsk-ryska stammarna för att ytterligare

förstärka de genetiska förutsättningarna. Det är mot

den bakgrunden som vi hävdar att vargen i princip

ska få finnas i hela landet. Det är inte rimligt att ta

undan stora ytor från möjligheten.

Observera att jag säger möjligheten. Vi menar att

det ska vara djuren som har tolkningsföreträde i frå-

gan och inte vi. Med det menar vi att vi inte med

konstlade medel ska försöka att plantera in olika

djurarter i olika områden. Sådana åtgärder brukar inte

gå så bra.

Det är således inte aktuellt med någon flock på

Djurgården och inte heller på Öland eller Gotland. De

har kanske aldrig funnits där, och det finns heller inte

skäl att försöka. När vi i utskottet hade uppvaktningar

i frågan var det en person som gjorde en liknelse. Det

var inte så svårt att söva en varg, sätta avsändare på

den och skicka i väg den, men det var värre att få en

mottagare som packade upp den.

Vi vill gärna se varg även i renlandet. Det är ock-

så mot den bakgrunden som vi vill höja totalsumman

för ersättning. Det är intressant och glädjande att

notera att det finns en påtaglig enighet när det gäller

björn, lo, järv och kungsörn. Jag vill tro att det beror

på att vi verkligen anser att propositionen är väl av-

vägd i det avseendet och inte att det beror på att all

kraft läggs på debatten om vargbeståndet.

Att bevara rovdjuren är ett nationellt intresse. Det

är inte enskilda ren- och fårägare som ska betala för

det. Det är därför som Folkpartiet vill öka summan

till ersättning för rivna tamdjur. Nu handlar det om år

2002. Vi har i vår motion tagit upp 20 miljoner extra

utöver regeringens förslag, såsom förslaget är i pro-

positionen. Vi kommer givetvis att följa upp det i vårt

budgetförslag för nästa år. Vi anser att det är väsent-

ligt för rovdjursstammens bevarande att det finns

generösa ersättningsmöjligheter.

Fru talman! När det gäller frågan om rovdjur-

scentrum hör information till det viktigaste av allt i

dessa frågor. Ju mer kunnig man är i sitt förhållande

till rovdjuren desto lättare har man att fördra eller

acceptera dem, som några talare har sagt här tidigare i

kammaren, och uppskatta deras närhet. Man kanske

t.o.m. fascineras av att vi i Sverige har möjlighet att

leva tillsammans med dessa arter. Men då krävs ock-

så att det finns platser där informationen ges.

Vi tror inte att det räcker med ett centrum. Landet

är stort, och vi har rovdjur på många håll. Vi hoppas

att de sprider sig. Därmed måste vi har fler rovdjur-

scentrum. Vi har i vår reservation föreslagit tre cent-

rum. Jag tror att det är ett rimligt tal. Vi har t.o.m.

preciserat landskapen till Värmland, Dalarna och

Lappland.

Fru talman! Jag står givetvis bakom de reservatio-

ner vi från Folkpartiet har med i betänkandet. Men för

tids vinnande yrkar jag bara bifall till reservation 21

under punkt 23.

Debatten

Hämtad sida: 28

28 rader

Källa: Sveriges riksdag. Originalet hos riksdagen Källfil hämtad 2026-10-13.

LENNART KOLLMATS (fp): Sammanhållen rovdjurspolitik (2001-03-29) — PRESS0