Fru talman! Det här är ett ärende som verkligen
har fått i gång mängder av känslor och yttringar av
olika slag. Det är uppenbart att det är många av oss
som har fått e-brevlistan ganska fullproppad med
olika förslag, från att utrota de flesta rovdjur till att de
ska få föröka sig hur mycket som helst utan rätt att
jaga dem alls.
I huvudsak tycker jag att regeringens proposition
innehåller många bra förslag, inte minst vad gäller att
klara den biologiska mångfalden för de fem aktuella
djurarterna.
Det är viktigt att vi verkligen tar ansvar för rov-
djursbestånden, samtidigt som också mänskliga in-
tressen är berättigade. Det gäller att hitta en balans
mellan dessa intressen. Jag tror att ingen av oss
egentligen vet var den gränsen går.
Det är ofta lätt för oss att hävda att andra länder
ska ansvara för sina rovdjur. Det gäller inte minst
Afrika. Men nu handlar det ju om Sveriges ansvar.
Jag uppskattar därför regeringens inställning att det
handlar om de svenska stammarna, att vi inte ska
förlita oss på någon form av skandinavisk stam för
vargarna t.ex. Detta om något har vi väl lärt oss under
den senaste månaden när vi sett hur våra grannar i
väster hanterar vargfrågan.
Ändå ska och måste vi givetvis samarbeta inom
de nordiska länderna eftersom rovdjuren inte känner
till landgränser och rör sig utan Schengenavtal, pass,
id-kort eller visum. Om vi medverkar i ett samarbete
har vi också större möjligheter att påverka för att
undvika upprepningar av det som vi nyligen sett eller
t.o.m. ser. Vi har med detta om samarbete som en
punkt i vår motion, och genom utskottets positiva
skrivning har jag inte sett någon anledning till en
reservation i den frågan.
En sund rädsla är att visa respekt för rovdjuren.
De är inga varelser man leker med. Inte minst är det
viktigt att undvika kontakt med ungarna. Det är klart
att det skulle vara näpet att gosa lite grann med en
björnunge. Men jag är inte säker på att björnhonan är
lika trakterad av den närheten. Det är i sådana situa-
tioner det kan bli hotfullt även för människor. Det
utvecklade Maggi Mikaelsson på ett bra sätt.
Jag kan ändå inte låta bli att reflektera lite grann
över ordet rädsla. Vi skriver i vår motion att rovdjur
förorsakar rädsla hos många människor, rädsla för
barnens säkerhet och för den egna. Vi fortsätter med
att säga att oavsett vilken inställning den enskilde
individen har i den här frågan anser vi det självklart
att denna rädsla ska mötas med respekt och tas på
största allvar.
Även om man förnuftsmässigt vet att ingen blivit
skadad eller attackerad om man uppfört sig någorlun-
da vettigt är det svårt att frigöra sig från känslan. Jag
erinrar mig en mörk kväll i Sydafrika när vi satt några
personer i en öppen jeep. I bilens ljussken såg vi på
några meters håll en lejonfamilj. Det var en situation
som säkerligen hände i princip varje kväll i den na-
tionalparken, och någon olycka hade inte hänt.
Då reser sig en maffig lejonhannen, kommer mot
bilen och går utmed sidan. Vi får den på högst en
meters avstånd. Jag tror att min granne som satt till
vänster om mig, en av riksdagskollegerna, på vars
sida lejonet gick, fortfarande känner rädslan i den
situationen. Den känslan kan man inte styra med
förnuft, och det är viktigt att ha respekt för den.
Jag är naturligtvis starkt medveten om skillnaden
mellan lejon, björn och varg. Men jag tror att ett antal
människor som bor i trakter där det finns varg känner
samma rädsla även om förnuftet säger något annat,
speciellt om man bor i storstadsområdena. Det är bl.a.
av det skälet som jag tycker att regeringens förslag att
låta vargstammen öka till 200 djur är rimligt. Jag kan
inte förstå annat än att det innebär att vargstammen är
livskraftig och klarar sig.
Nu finns det också ett resonemang i propositionen
om inavel och behovet av att motverka den. Vi önskar
att de skandinaviska vargarna ska träffa och fatta
tycke för de finsk-ryska stammarna för att ytterligare
förstärka de genetiska förutsättningarna. Det är mot
den bakgrunden som vi hävdar att vargen i princip
ska få finnas i hela landet. Det är inte rimligt att ta
undan stora ytor från möjligheten.
Observera att jag säger möjligheten. Vi menar att
det ska vara djuren som har tolkningsföreträde i frå-
gan och inte vi. Med det menar vi att vi inte med
konstlade medel ska försöka att plantera in olika
djurarter i olika områden. Sådana åtgärder brukar inte
gå så bra.
Det är således inte aktuellt med någon flock på
Djurgården och inte heller på Öland eller Gotland. De
har kanske aldrig funnits där, och det finns heller inte
skäl att försöka. När vi i utskottet hade uppvaktningar
i frågan var det en person som gjorde en liknelse. Det
var inte så svårt att söva en varg, sätta avsändare på
den och skicka i väg den, men det var värre att få en
mottagare som packade upp den.
Vi vill gärna se varg även i renlandet. Det är ock-
så mot den bakgrunden som vi vill höja totalsumman
för ersättning. Det är intressant och glädjande att
notera att det finns en påtaglig enighet när det gäller
björn, lo, järv och kungsörn. Jag vill tro att det beror
på att vi verkligen anser att propositionen är väl av-
vägd i det avseendet och inte att det beror på att all
kraft läggs på debatten om vargbeståndet.
Att bevara rovdjuren är ett nationellt intresse. Det
är inte enskilda ren- och fårägare som ska betala för
det. Det är därför som Folkpartiet vill öka summan
till ersättning för rivna tamdjur. Nu handlar det om år
2002. Vi har i vår motion tagit upp 20 miljoner extra
utöver regeringens förslag, såsom förslaget är i pro-
positionen. Vi kommer givetvis att följa upp det i vårt
budgetförslag för nästa år. Vi anser att det är väsent-
ligt för rovdjursstammens bevarande att det finns
generösa ersättningsmöjligheter.
Fru talman! När det gäller frågan om rovdjur-
scentrum hör information till det viktigaste av allt i
dessa frågor. Ju mer kunnig man är i sitt förhållande
till rovdjuren desto lättare har man att fördra eller
acceptera dem, som några talare har sagt här tidigare i
kammaren, och uppskatta deras närhet. Man kanske
t.o.m. fascineras av att vi i Sverige har möjlighet att
leva tillsammans med dessa arter. Men då krävs ock-
så att det finns platser där informationen ges.
Vi tror inte att det räcker med ett centrum. Landet
är stort, och vi har rovdjur på många håll. Vi hoppas
att de sprider sig. Därmed måste vi har fler rovdjur-
scentrum. Vi har i vår reservation föreslagit tre cent-
rum. Jag tror att det är ett rimligt tal. Vi har t.o.m.
preciserat landskapen till Värmland, Dalarna och
Lappland.
Fru talman! Jag står givetvis bakom de reservatio-
ner vi från Folkpartiet har med i betänkandet. Men för
tids vinnande yrkar jag bara bifall till reservation 21
under punkt 23.