Fru talman! Ärade ledamöter! Jag har naturligtvis
med stort intresse tagit del av den här debatten. Det är
väl ingen som tvekar om att jag värderar rovdjurspo-
litiken väldigt högt på den miljöpolitiska dagordning-
en.
Det finns skilda uppfattningar mellan kammarens
ledamöter i många enskilda sakfrågor. Jag tror ända
att man kan säga att ni i dag kommer att kunna fatta
ett beslut som innehåller en hög grad av enighet i den
grundläggande frågan, nämligen behovet av att ha
livskraftiga rovdjursstammar i Sverige.
Det finns nyanser när det gäller hur snabbt man
vill gå och hur man vill förvalta rovdjursstammarna.
Men i det grundläggande är vi eniga. Det är väldigt
viktigt.
Jag har, som flera av de tidigare talarna, blivit
oroad över den polariserade debatt som finns kring
rovdjuren. Jag har tagit åt mig när jag har beskyllts
för att ha ett 08-perspektiv på rovdjursförvaltningen.
Jag tycker självfallet inte alls att jag har det. Mitt
perspektiv på det här är djupt rotat mellan jaktreviren
i Gravendal och Fredriksberg.
Men det är naturligtvis allvarligt. Jag håller med
Eskil Erlandsson om att i ett samhälle med ökade
regionala klyftor kommer misstänksamheten och
misstron när det gäller frågor av det slag som vi i dag
diskuterar att bli större. Det är ytterligare ett skäl till
att ta de regionala klyftorna på allvar.
Vi är eniga om att vi ska ha livskraftiga stammar
av rovdjur. Vi är därmed också rätt eniga om att an-
talet vargar och antalet järvar måste tillåtas öka med
utgångspunkt i dagens situation.
Jag är liksom Gudrun Lindvall i dagsläget kanske
mer orolig för järven än för vargen. Visserligen har vi
nu fått nya forskningsresultat som visar att vi för-
modligen har fler järvar i Skandinavien än man trod-
de tidigare. Men även de resultaten pekar på en gans-
ka markant nedgång i antalet järvar.
När jag besökte rovdjurspatrullen i Norrbotten
försåg vi en järv med radiosändare. Den fick därför
namnet Kjell. Den levde förmodligen en fin sommar i
Sarek vid stranden av Sitojaure och i Pastavagge. Jag
fick en del rapporter från dem som följde järven med
radiosändaren. Nu är signalerna borta, och järven är
förmodligen död. Det är väl inte osannolikt att den
har blivit föremål för någon form av jaktbrott.
Järven är jag orolig för, och jag kommer att försö-
ka följa utvecklingen när det gäller järven extra noga.
Vargen har en positiv utveckling. Av allt att döma
har vi en ganska snabb tillväxt av vargstammen, och
vi har haft det ett antal år. Om den utvecklingen fort-
sätter - det hoppas jag att den gör - närmar sig snabbt
den tidpunkt när vi på allvar, med hjälp av utredning-
ar och överväganden, måste börja fundera på hur vi
ska gå vidare när vi har nått etappmålet på 200 var-
gar.
Jag skulle vilja vädja till alla här i kammaren och
alla andra i Sverige att tillsammans försöka hitta en
nykter, rationell och balanserad syn på vilken sorts
djur vargen egentligen är.
Jag blev i en DN-artikel kallad Varg-Larsson i
samband med att jag protesterade mot den norska
vargjakten.
Jag mindes mina tonår när jag med stort intresse
ofta läste alla de böcker som fanns i min byggnadsar-
betande pappas arbetarbibliotek. Där fanns självfallet
Jack London. Många tror att Varg-Larsen är en bok
om vargar. Det är det inte alls. Det är en bok om en
råbarkad, viljestark befälhavare på ett fartyg.
När jag slog upp Varg-Larsen av Jack London
nyligen lade jag märke till hur Jack London beskriver
karaktären på Varg-Larsen. Han säger att det är något
gorillalikt över honom. Det är en våldsam vild kraft
likt den som finns i ormens kropp. När han är död
påminner det om det som finns i en formlös klump
sköldpaddskött när man rör vid det med fingrarna.
Han kan då och då vara likt ett rasande lejon, ett våld-
samt oväder.
Varg-Larsen karakteriseras med hjälp av ett antal
olika vilda djur. Det är som om Jack London ville
samla allt det vilda i en enda person. Självfallet står
det i romanen emot den förfinade akademiska över-
klasspojken som av en händelse råkar hamna på det
här fartyget. Boken handlar om deras kamp. Det är
klart att det är det vilda, Varg-Larsen, som i slutet går
under.
Det är ett litet exempel från litteraturen på vilken
bild man har skapat av vargarna. Vi har exempel hos
Selma Lagerlöf. Vi har exempel t.o.m. hos Linné av
samma slag. Vi har t.o.m. i dagens allmänna språk-
bruk uttryck som vargatider, vargavinter, varggrin,
kasta åt vargarna, glupsk som en varg, ulv i fåraklä-
der. Det finns väl inget djur som blivit så - för att
använda ett uttryck från ett annat område - mobbat
som vargen genom litteraturen och genom olika ut-
tryckssätt.
Jag vill inte pracka på någon uppfattningen att
vargen är ett helt annat djur än så. Men låt oss lyssna
på Hans Ove Larsson, vargexpert och intendent på
Skansen. Han skriver så här: Aggressiviteten som
man finner hos vissa hundraser är inte ett arv från den
vilda förfadern vargen, utan ett resultat av männi-
skans selektiva avel på just den egenskapen. Vargen
är inte aggressiv. Snarare har den en vänlig positiv
umgängeston och en skygghet som måste övervinnas
genom erfarenhet.
Min vädjan är: Låt oss försöka överbrygga de
starka och mycket känsloladdade motsättningar som
finns i synen på vargen. Låt oss dra nytta av erfaren-
heterna från bygder och trakter där vi har varg. Låt
oss dra nytta av forskningens resultat. Låt oss försöka
inleda en dialog, inte ovanifrån och ned, utan hori-
sontellt, om detta. Låt oss dra nytta av erfarenheter
från andra länder där det finns betydligt fler vargar
och inte särskilt mycket av konflikter mellan vargar
och människor.
Det finns flera skäl till att vi behöver ha en rov-
djurspolitik som skapar ett rimligt utrymme för de
stora rovdjuren.
Det första handlar djupast om etik. Vi har ett an-
svar att bevara och vårda arter som finns i vårt land,
inte minst sådana som är hotade och hatade. Hit hör
rovdjuren, kanske särskilt vargen.
Det andra är ekologi. Rovdjuren har en självklar
plats i ekosystemet. De har funnits där innan vi kom.
Forskningen lär sig alltmer om den fundamentala roll
som rovdjuren har i ekologiska sammanhang.
Det tredje är naturupplevelsen. Det är få männi-
skor som kommer att ha samma tur som Michael
Hagberg och få se vargen. Jag tror att många av oss
som ännu inte sett vargen har en dröm om att en gång
få uppleva vargen i naturen.
Jag har fått många brev från dem som vill bli av
med vargen för gott, men också väldigt många öm-
sinta positiva brev från människor som har beskrivit
sina möten med vargen i skogen på ett näst intill
religiöst sätt.
Här finns det en stor positiv upplevelse av vargen
som vi måste balansera mot den oro som många
människor också känner inför att ha vargen i närhe-
ten.
Det fjärde är att vi har skrivit under ett antal inter-
nationella konventioner som ålägger oss att ta hand
om vår egen biodiversitet, inklusive rovdjuren. Men
vi har ju inte bara gått in i något som är ett tvång på
oss. Det är det här som gör det möjligt för oss att vara
med och påverka utvecklingen i andra länder. Vi ska
också kunna ha inflytande över hur man i andra län-
der och andra världsdelar hanterar hotade och säll-
synta arter som vi hemskt gärna vill ska kunna finnas
kvar.
(forts. 6 §)
Ajournering
Kammaren beslutade kl. 13.50 på förslag av andre
vice talmannen att ajournera förhandlingarna till
kl. 14.00 då frågestunden skulle äga rum.
Återupptagna förhandlingar
Förhandlingarna återupptogs kl. 14.00.