Fru talman! Svensk landsbygd, glesbygd och
vildmark är något unikt - en natur och miljö med
variationsrika årstidsskiftningar som för mängder av
människor utgör stora livsvärden med djup förankring
i hjärtat. Livskvalitet är bl.a. att leva i och med en
natur i balans, med respekt för helhet i ekosystemen
och värnande om biologisk mångfald. I den balansen
ingår också de fyra stora rovdjuren. Det innebär att vi
i Skandinavien i ett medvetet och planerat samarbete
ska kunna garantera sammanhängande rovdjursstam-
mar som kan fortleva långsiktigt.
Vi kristdemokrater har i det avseendet inget att
invända mot regeringens föreslagna övergripande mål
för en sammanhållen rovdjurspolitik. Vi delar också
regeringens uppfattning om nationella miniminivåer
för stammarna av björn, lo och kungsörn, likaså om
etappmålen för varg och järv. Vi delar huvudsakligen
också bedömningen av rovdjurens utbredningsområ-
de, dock med betoning på att föryngring av varg inte
är acceptabel inom rennäringens åretruntmarker och
bör vara starkt begränsad i vinterbetesområdena. Vi
delar slutligen också regeringens ambition att målet
för rovdjurspolitiken, i likhet med vad som gäller för
de 15 miljökvalitetsmålen, bör vara uppnått inom en
generation.
När detta är sagt vill jag också starkt betona föl-
jande:
I dag förs mycket av diskussionen om rovdjur i
sammanträdesrum fjärran från händelsernas centrum.
Det finns en stor förtroendeklyfta mellan å ena sidan
människor som bor i områden där rovdjur förekom-
mer och å andra sidan myndigheter. Det finns alla
skäl för oss i den här kammaren att lyssna på männi-
skor som lever i verkligheten med rovdjuren alldeles
inpå knutarna. Det måste finnas acceptans för rov-
djursförekomst ute i bygderna om lagstiftningsåtgär-
derna ska vara meningsfulla. De människor som lever
i händelsernas centrum i landsbygd och glesbygd är
inga dumbommar - tvärtom. Kristdemokraterna har
full förståelse för den oro lokalbefolkningen känner.
Man har stor erfarenhet och kunskap om livsbetingel-
serna och är ofta starkt motiverad att bo, leva och
verka i en självvald miljö med de förutsättningar som
finns lokalt i bygden.
Vi förutsätter att markägare och lokalt förankrade
människor kommer att ingå i de samrådsgrupper
regeringen föreslår i propositionen. Det är oerhört
viktigt att särskilt vargstammens utveckling följs
noga och att befolkningen i berörda områden hålls väl
informerad. Positiva insatser i form av snabb ersätt-
ning till drabbade tamdjursägare samt saklig och
lättillgänglig information kan bidra till en ökad ac-
ceptans.
När det gäller ersättningsreglerna vid rovdjurs-
skada menar vi kristdemokrater att djurägare måste få
full ekonomisk kompensation för de rovdjursskador
som uppkommer. Och det måste gälla även djur som
inte ingår i någon näringsverksamhet. Detta har vi
utvecklat i reservation nr 17.
När det gäller skyddsjakten, fru talman, instäm-
mer vi i propositionens förslag om att föra in också
vargen under jaktförordningens 28 §. Dessutom är vi,
efter att ha lyssnat till enskilda och berörda grupper
som på olika sätt framfört sina åsikter och motive-
ringar, beredda att gå ett steg längre än vad vi uttryckt
i vår motion: Vi instämmer i Rovdjursutredningens
syn att ingripande får ske redan vid ett första rov-
djursangrepp och inte, som propositionen föreslår,
först vid ett förnyat angrepp. Erfarenheter från bl.a.
Norge visar att den oro som finns för att en sådan
utvidgning av skyddsjakten skulle leda till ett alltför
stort antal skjutna rovdjur är överdriven.
Landsbygdens folk behöver inga förmyndare.
Man både vill och kan hantera denna frihet under
ansvar. De föreslagna tunga straffsatserna vid tjuvjakt
eller missbruk av reglerna manar också till eftertanke
och stor restriktivitet. När det således gäller de all-
männa villkoren för skyddsjakt ger vi vårt stöd till
reservation nr 11, där detta utvecklas med bl.a. en
centermotion som grund.
Jag går så över till rennäringens problem och er-
sättningsnivåerna. Från rennäringshåll har under lång
tid påtalats behovet av en statlig rovdjurspolitik på
renskötselområdet, med betoning på konsekvenser för
samebyarnas ekonomi och arbetssituation samt den
samiska kulturens framtid i Sverige. Rennäringen är
den näring som drabbas hårdast av rovdjursföre-
komst, inte minst om vargen skulle få utbredning
inom renbetesområdet. Renskötselområdet intar en
särställning genom att samtliga stora rovdjur har
naturliga utbredningsområden som sträcker sig över
det. Konsekvenserna av detta måste beaktas så att
enskilda samebyar inte blir lidande. Rovdjursstam-
marnas utveckling när det gäller lo och björn måste
därför styras så att skadorna på ren begränsas. Sär-
skilda åtgärder måste vidtas för att minimera antalet
dödade renkalvar.
Det är ett grundläggande krav att en ordnad ren-
skötsel ska kunna bedrivas och skadorna av rovdjur
minimeras. Även om ersättningssystemet är godtag-
bart kan det aldrig vara tillfredsställande för en re-
nägare att i stor utsträckning främst vara rovdjursupp-
födare. Man vill naturligtvis producera kvalitetspro-
dukter av renkött till medvetna och nöjda konsumen-
ter.
Rennäringen är även i många andra avseenden
trängd. Sammantaget riskerar det näringens framtid
om markfrågor, betesmöjligheter och det vi behandlar
i det här betänkandet, dvs. rovdjurs- och ersättnings-
frågorna, inte får den för samerna positiva lösning
som är av nöden.
Kristdemokraterna och ytterligare några motionä-
rer ifrågasätter propositionens förslag om en 25-
procentig reducering av rovdjursersättningarna i vin-
terbetesområdena och inom konventionsmarkerna.
Utskottet ger detta sitt stöd, och genom ett tillkänna-
givande till regeringen påtalar vi att denna differenti-
ering tills vidare inte ska genomföras.
Kristdemokraterna delar i reservation 15 dessutom
Rovdjursutredningens förslag att möjligheter att före-
bygga rovdjursskador på renar måste utvecklas och
att det för kostnader för förebyggande åtgärder bör
utgå ett särskilt ekonomiskt stöd skilt från ersättning-
en enligt rovdjursinventeringen.
Med tanke på att riskerna för angrepp på männi-
skor huvudsakligen är knutna till björnen föreslår
dessutom utskottet, bl.a. med en kristdemokratisk
motion som grund, ett tillkännagivande till regeringen
om att den tidigare möjligheten till statlig ersättning
för skador på människa orsakade av björn snarast bör
återinföras.
Till sist har vi detta med behovet av rovdjurscent-
rum. Kristdemokraterna liksom miljö- och jordbruks-
utskottet instämmer i vad regeringen anför om statli-
ga medel till etablering av ett nationellt rovdjurscent-
rum.
Det är angeläget att ta till vara och bygga vidare
på befintliga anläggningar med mångårig verksamhet
när det gäller forskning och annat kunnande på områ-
det. Ett rovdjurscentrum med spets kan få genom-
slagskraft både nationellt och internationellt med
stora möjligheter att förmedla forskarvärldens kun-
nande till en bred allmänhet. Intresset hos den breda
allmänheten för de stora rovdjuren är, som vi vet, i
dag stort.
Ökade kunskaper hos allmänheten kan också bi-
dra till att dämpa den oro som förekommer på grund
av det ökade rovdjursbeståndet. Det är min övertygel-
se att rovdjurscentrum och skandinavisk björnforsk-
ning i Orsa är det alternativ som skulle ge den opti-
mala utdelningen ur erfarenhets- och kunskapspers-
pektiv och i kostnadshänseende när det gäller just
lokaliseringen av ett sådant huvudcentrum.
Fru talman! Huvudsakligen är kristdemokraterna
positiva till propositionen med de undantag som jag
här har redovisat.
Avslutningsvis vill jag yrka bifall till reservatio-
nerna 11 och 15.