Fru talman! Jag är född, uppvuxen och bosatt i
Norrlands inland, och jag har bott där större delen av
mitt 54-åriga liv. Jag har varit mycket ute i naturen,
jag har haft djur - grisar, får, getter, kalvar, hund och
jag har varit aktiv jägare och vistats många timmar,
nätter och dagar ute i skogen, vid fjällsjöar och på
andra ställen. Jag har aldrig någonsin fått se en björn,
en järv eller en varg. Men jag har i alla fall från en bil
sett en kungsörn lyfta alldeles intill bilen. Jag har
mött ett lodjur en gång när våra vågar korsades en
tidig morgon. Det var väldigt stora ögonblick för mig.
Det är bl.a. sådana ögonblick som en samlad rovdjur-
spolitik och stora viltstammar, livskraftiga viltstam-
mar av rovdjur i Sverige ska kunna ge till fler männi-
skor.
Med det beslut som vi kommer att fatta i dag
kommer vi att få inledningen på en rovdjurspolitik
som leder till att vi får livskraftiga stammar av björn,
järv, varg, lo och kungsörn. Propositionen och arbetet
i riksdagens utskott är ett samarbete mellan Social-
demokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet till
nästan 100 %. Jag ska återkomma till det där vi inte
är överens.
Dessutom är det väldigt intressant och positivt att
alla partier står bakom målet om att rovdjursstam-
marna ska växa. Det tycker jag som sagt är positivt,
men det försvinner lite grann i debatten. Man kanske
inte alltid hör det i argumentationen.
Propositionen och betänkandet innebär att vi väl-
jer en förvaltningsstrategi som tillåter att stammarna
ska kunna växa, kontrollerat och på ett bra sätt. Men
det är självklart att växande rovdjursstammar får
konsekvenser, naturen förändras ju. De får konsek-
venser för andra näringar. Särskilt gäller det förstås
rennäringen, men även djurhållning i de områden där
det finns många rovdjur. Det får också konsekvenser i
form av ökat tryck på bytesdjur för dessa rovdjur,
dvs. exempelvis rådjur, älg, älgkalvar.
När det gäller rennäringen är det bra att det äntli-
gen och tydligt skrivs in att ersättning för rovdjurs-
rivna renar ska baseras på rovdjursförekomst och att
det bygger på den överenskommelse som finns mel-
lan Naturvårdsverket och Sametinget. Det finns också
i betänkandet redovisat vilken ersättning som kan
utgå vid massdödande av renar.
Det är också bra, som har sagts tidigare, att vi har
ändrat på det förslag som fanns i propositionen om en
nedsättning av ersättningen i vissa delar av rensköt-
selområdet. Vi anser att det behövs ett bättre underlag
innan man tar ställning till det. Det ser olika ut i olika
delar av renskötselområdet.
För jordbruket är det också viktigt att man jobbar
förebyggande, vilket också gäller inom rennäringen.
Det finns bra exempel på hur man med stängsling och
annat kan hitta metoder för att få rovdjur att välja
andra byten. Det här är självklart inte lätt, men det
finns sådana möjligheter som man också behöver
jobba vidare på. Ökad mängd rovdjur innebär också
att människor blir rädda. Vi har hört många exempel
på det, och det ska man ta på allvar. Man ska respek-
tera att människor som lever i framför allt vargtäta
områden känner sig oroliga och rädda. Det ska man
respektera oavsett om rädslan är befogad eller inte. På
samma sätt som människor kan vara rädda för hund-
ar, vilket också ska respekteras, kan man vara rädd
för varg.
Vargen är kanske det djur som skapar mest käns-
lor och känslomässigt upplevs som mest hotfullt. Jag
tänker på alla skrönor och alla sånger som finns om
vargen. Ändå måste man säga att risken för oprovoce-
rat våld är troligen större när man lämnar en fot-
bollsmatch än när man finns i skogen och riskerar att
möta en varg.
Man ska ha respekt för vilda djur. Vilda djur beter
sig oftast logiskt och förutsägbart. Om de får välja
håller de distansen till oss. Men självklart finns det
alltid risk om man provocerar djur. Man kan komma
dem för nära. Det finns exempel på hur vi människor
inte har lärt oss att hantera och leva tillsammans med
vilda djur. Det finns exempel där björnar kommit för
nära bebyggelse och där människor drar ut i stora
mängder med kameror och barn och nästan ska klap-
pa björnen. Sådant ska man förstås inte göra, men då
handlar det inte heller om oprovocerat våld om en
björn reagerar en sådan gång.
Det är intressant att de fall där björnar har gått till
anfall eller uppträtt hotfullt mot människor har varit
vid sådana tillfällen då de varit provocerade. Det är
kanske därför som vi delvis har gått till mötes motio-
ner från några partier när det gäller ersättning för
skador orsakade av björn. 1998 skrev jag en motion
om detta eftersom det tidigare har funnits i jaktstad-
gan en sådan möjlighet. Det är väldigt positivt att vi
nu gemensamt kan göra ett tillkännagivande om att
detta ska återinföras.
Sedan kommer jag till den del där vi inte är över-
ens och där samarbetet sprack, och det gäller jaktför-
ordningen 28 §, den paragraf som lite felaktigt kallas
för nödvärnsparagrafen. Det finns två anledningar till
att vi från Vänsterpartiet anser att varg och järv inte
ska omfattas av dessa regler. Till att börja med ger
det en falsk trygghet. Man löser inte problemet med
rovdjursrivna djur genom att göra det tillåtet för män-
niskor att skjuta mot det rovdjuret. När det gäller
hundar eller tamdjur är risken uppenbar att man i
stället skjuter det djur som man vill skydda. Det är
inte lätt att skjuta på en anfallande varg och inte hel-
ler på en björn som anfaller ett djur.
Dessutom innebär denna paragraf i jaktförord-
ningen att det ska ha skett ett upprepat anfall. Då
föreligger det alltså inte den nödvärnsrätt som man
talar om. Anledningen till att man har infört denna
rätt har vi från Vänsterpartiet och Miljöpartiet inte
förstått. Vi tycker att det är fel att vargen ska omfattas
av detta system, eftersom den fortfarande är en så
hotad art. Det finns alldeles för få vargar. Risken är
uppenbar att man skulle skjuta några av de vargar
som vi behöver för att avelsmässigt kunna bygga upp
en bra stam.
Vi har två reservationer. Vi tycker inte att 28 § i
jaktförordningen ska omfatta vargen. Vi tycker också
att man ska lyfta ut järven, eftersom det är ett djur
som har minskat väldigt kraftigt i antal och just nu är
allvarligt hotat.
Vi har, som sagt, två reservationer, men jag nöjer
mig med att yrka bifall till reservation nr 12, som
handlar om skyddsjakt på varg.
Detta med jakt är väldigt känsloladdat. Det är helt
uppenbart att jaktbrotten har ökat. Det förekommer
tjuvjakt och människor tar saken i egna händer. Det är
bra att vi därför på olika sätt har skärpt straffen.
Fru talman! Engagemanget i dessa frågor har varit
väldigt stort. Det är det alltid när det gäller rovdjur,
jakt, fiske, renskötsel och annat. Utskottet har tagit
emot många uppvaktningar. Jag tror att alla av oss i
utskottet som ska debattera frågan i dag har fått brev
och e-post. En del innehåller värdefull information
som har utgjort ett bra underlag att bygga våra beslut
på. Men somliga brev och e-postmeddelanden har
varit mycket oseriösa. Jag tycker att det är näst intill
pinsamt när sådana understöds av motioner till riks-
dagen.
Jag har blivit kallad vargfascist, och det kan jag
leva med. Människor får tycka vad de vill och ska
också ha rätt att torgföra sina åsikter. Men det betyder
ju inte att jag som politiker ska lyda. Det är inte så jag
ser min uppgift. Vår uppgift som politiker här i riks-
dagen är att ta del av alla uppfattningar och väga
samman dem till en helhet. Det har vi nu gjort i och
med den proposition och det betänkande som vi ska
fatta beslut om i dag.
Med det här beslutet får Sverige en rovdjurspolitik
som vi kan vara stolta över. Vi slipper schavottera för
oetiska jaktmetoder, för brott mot ingångna avtal och
konventioner. Jag tycker att det är en bra proposition
och ett bra betänkande. Betänkandet har bara en
plump, och där har vi reserverat oss.