Fru talman! I november 1996 beslutade en enig
riksdag att ge regeringen i uppdrag att utarbeta en
sammanhållen rovdjurspolitik och snarast möjligt
återkomma till riksdagen i frågan.
Nu har regeringen återkommit i mars 2001, så det
vore väl en överdrift att påstå att regeringen har haft
bråttom i ärendet. Dessutom kan jag inte se eller
förstå att vi har kommit en enda bit längre än där vi
stod 1996.
Då, 1996, skrev jordbruksutskottet att den omvitt-
nat starka ökningen av rovdjursstammarna kräver
särskild uppmärksamhet när det gäller utformningen
av skyddsjakten och intresset av en bibehållen eller
utökad biologisk mångfald.
Nåväl, mer än ett år efter riksdagsbeslutet 1996
tillsattes en särskild utredare, Sören Ekström, i detta
ärende.
För min del tycker jag att utredningen gjorde ett
bra arbete, och resultaten och förslagen därifrån var
väl avvägda. Utredaren insåg att rovdjurspolitiken
måste innehålla åtgärder för att lösa eller åtminstone
dämpa de konflikter som förekomsten av stora rov-
djur skapar. Det här är särskilt viktigt, skrev utreda-
ren, i ett skede då rovdjursstammarna snabbt växer i
storlek och konflikterna med andra intressen ökar.
Att han framhöll att Sverige ska ta sitt ansvar för
att det ska finnas livskraftiga stammar av de fyra
stora rovdjuren plus kungsörn är och var väl ganska
självklart. Men det sägs också redan i direktiven till
utredningen att alla naturligt förekommande djurarter
ska ha förutsättningar att fortleva.
Hur blev då regeringsförslaget, och hur blev ut-
skottsbetänkandet? Ja, inte tycker jag att man kan
säga att det blev ett förslag med möjlighet att lång-
siktigt förvalta våra viltstammar och samtidigt få den
acceptans bland den befolkning som lever i de områ-
den där rovdjursstammarna nu växer snabbt.
Och lyckas vi inte få denna acceptans eller ens
förståelse bland rennäringens företrädare, hos gles-
bygdsbefolkningen i allmänhet eller hos i synnerhet
jägare för vår rovdjurspolitik, då har vi inte heller
gjort rovdjuren eller deras varmaste anhängare någon
tjänst.
Fru talman! Jag vill påstå att av det som vi hade
behov av och som en enig riksdag beställde, nämligen
en sammanhållen rovdjurspolitik, en ansvarsfull för-
valtning av våra viltstammar, bidde det inte ens en
tumme.
Av utredningens förslag till att t.ex. i ökad grad
förvalta lodjursstammen utifrån näringarnas och uti-
från jaktens intressen så blev det intet.
Av utredningens förslag att vargstammens tillväxt
ska vara långsam och att skyddsjakt bör kunna tillåtas
i begränsad omfattning för att just få det nödvändiga
stöd bland de bygder som hyser varg blev det heller
intet.
Utredningens förslag att ge ägare eller vårdare av
tamdjur rätt att utan föregående beslut av någon myn-
dighet döda rovdjur som angriper ett tamdjur deval-
verades till en rent teoretisk rättighet som i varje fall
ingen laglydig kommer att våga utnyttja.
Regeringen gjorde också ett fräckt försök att änd-
ra på ersättningsreglerna när det gäller rennäringens
möjligheter att få betalt för rovdjursrivna renar. Moti-
vet var väl förmodligen att spara pengar, trots att man
hade avtalat om det ersättningssystem som nu råder.
Dessbättre kommer regeringen att få vika sig på den
punkten, och ersättning kommer att utgå som hittills.
Men då är det viktigt att påminna dem som just nu
arbetar med budgetfrågor om effekten av denna änd-
ring i propositionen, så att det alltså kommer att fin-
nas pengar i den kommande budgeten i enlighet med
det som vi nu är på väg att fatta beslut om.
Vi har från moderat håll i utskottet fogat ett antal
reservationer till betänkandet. I och för sig skulle vi
kunna ha gjort det ganska enkelt för oss och helt
enkelt yrkat bifall till Rovdjursutredningens förslag.
Jag har ju förut sagt att den gjorde ett bra jobb och att
det fanns en bred uppslutning bakom utredningens
förslag hos olika intressegrupper. Utredningen fram-
höll vårt ansvar för livskraftiga stammar av vilda
djur, samtidigt som den framhöll vikten av att minska
de konflikter som förekomsten av rovdjur skapar.
Men regeringen avfärdar nu den praktiska erfarenhet
och de mänskliga intressen som jag tyckte att utred-
ningen vägde in i sina förslag.
Bevarandeintressena har nu fått så stort genom-
slag att jag befarar att resultatet kan komma att vän-
das i sin motsats.
Vi har som sagt från moderat håll fogat en rad re-
servationer till betänkandet, och jag ska nämna några
av dem.
Jag yrkar bifall till vår reservation 1. Vi står na-
turligtvis också bakom övriga reservationer, men jag
nöjer mig med att yrka bifall till den första. I denna
reservation talar vi om vikten av en sammanhållen
rovdjurspolitik och förutsättningar för att det ska
finnas kvar rovdjur i den skandinaviska faunan. Sam-
tidigt vill jag säga att inget av de rovdjur som vi nu
diskuterar är på något sätt utrotningshotat. Dessa
rovdjur finns mer eller mindre i olika bygder. Men
globalt sett är de inte utrotningshotade.
Vi talar i denna reservation om vikten av en ba-
lanserad jakt. Och det är inte enbart för att bevara
rovdjur utan också för att bibehålla en balanserad
viltstam över huvud taget. Och vi säger där att rov-
djurspolitiken inte kan ses som isolerad från den
övriga viltvården.
I reservation 3 som handlar om miniminivåer och
etappmål för vi ett resonemang om att även om vi
beslutar om dessa miniminivåer och etappmål så bör
vi i de bygder där vi har väldigt täta bestånd, som
t.ex. när det gäller varg i Värmland eller när det gäller
lodjursstammar i vissa bygder, även om det nationella
etappmålet inte har kommit upp till sin nivå, tillåta
någon form av jakt.
Vi har också ett par reservationer om skyddsjakt.
Här skulle man väl rent allmänt kunna säga att vi
finner det fullständigt rimligt och fullständigt skäligt
att människor ska ha rätt att skydda sig och sin egen-
dom mot rovdjursangrepp.
Det kan inte vara rimligt att en ägare eller en vår-
dare av tamboskap bara passivt ska se på när hans
boskap blir angripet av t.ex. en varg. Vi vill alltså ha
den möjligheten till skyddsjakt som Rovdjursutred-
ningen föreslog, nämligen att ge ägaren möjlighet att
skjuta eller döda ett rovdjur som angriper eller är på
väg att angripa tamboskap.
Vi säger också i detta sammanhang att den form
av skyddsjakt som kan beslutas av en myndighet bör
kunna beslutas på en så låg nivå som möjligt i den
statliga administrationen, dvs. att vi i det här fallet
föreslår att beslut om skyddsjakt bör kunna ske på
respektive länsstyrelse. Vi vet av erfarenhet att om
sådana beslut ska fattas ända uppe på Naturvårdsver-
ket är administrationen och byråkratin långsam och
när beslutet väl kommer är det knappast ens aktuellt
att genomföra det.
Vi har också reservationer om ersättning för ska-
dor som rovdjur kan åstadkomma. Vi säger att det
inte bara är djur som förekommer i näringsverksam-
het som det ska vara möjligt att få ersättning för, utan
alla skador orsakade av vilt ska kunna ersättas.
Vi har en reservation om ersättning för per-
sonskador. Vi säger att personskador orsakade av
rovdjur av vad slag det vara må ska ersättas av statli-
ga medel. Vi har väldigt svårt att förstå när man i
betänkandet anger att enbart skador orsakade av björn
ska ersättas.
För att sammanfatta denna debatt kan vi möjligen
notera att rovdjursdebatten och frågan om våra vil-
tarters utbredning över huvud taget den senaste tiden
nästan enbart kommit att handla om varg. Frågan är,
som jag sagt flera gånger, betydligt vidare. Vi kan
inte se rovdjurspolitiken som isolerad från den övriga
viltvården. Att politiskt hantera rovdjursfrågorna som
något skilt från jakt och viltvård, som skilt från rennä-
ringens rättmätiga intressen eller att över huvud taget
inte lyssna på lokalbefolkningen i rovdjursbygder
skapar onödiga och uppslitande konflikter som myck-
et bättre skulle kunna hanteras om frågorna behand-
lades på ett samlat sätt.
Tack, fru talman, och jag upprepar mitt yrkande
om bifall till reservation 1.