Fru talman! Det är med glädje vi från Miljöparti-
ets sida är med om att tillsammans med regeringen
lägga fram den proposition som nu debatteras och där
s, v och mp är överens om allt utom den förändring
av 28 § som föreslås.
Jag har faktiskt sett en vild varg. Det var som den
typen av möten ofta är mycket flyktigt. Det var i
början av 90-talet. En varg fanns på vandring nere i
Sörmland, och en tidig morgon sprang den över vä-
gen när vi kom. Det är en sådan händelse där man
skulle vilja trycka stop och rewind och köra den om
igen. Man hinner liksom inte riktigt med.
Naturligtvis kändes det mäktigt. Det var ingen
diskussion om vad det var för djur. När den först kom
på näthinnan kunde jag bara konstatera: Sådana djur
finns inte, men det gjorde den. Jag har sett järv på
långt håll i fjällen, och kungsörn har jag naturligtvis
sett. Det gäller främst ungfåglar som finns nere i
södra Mellansverige framför allt under vintern.
Jag måste få kommentera det Lennart Kollmats
sade alldeles. Det var jag som blev hemskt rädd för
lejonet. Det kan konstateras att när det var mitt för
oss, och jag hade kunnat sträcka ut handen och klappa
på det, stannade det och tittade mig i ögonen. Jag är
övertygad om att bakom ögonen på de allra flesta djur
faktiskt finns en förhållandevis intelligent hjärna. Han
visste vem han tittade på. Han tittade på någonting
som stod på matsedeln. Jag kände mycket påtagligt i
det ögonblicket att jag var tacksam att han var mätt.
Vi har i dag inget rovdjur i Sverige där vi står på
matsedeln. Det är den stora skillnaden. Naturligtvis är
det mycket svårare att leva i länder där stora rovdjur
ser oss som ett byte. Men så är det inte med de rov-
djur vi har i Sverige i dag. Vi är inget byte för vare
sig björn, järv, lo eller kungsörn. Det gör att vi har en
helt annan situation när vi diskuterar rovdjuren här än
vad man har när man diskuterar dem i Afrika.
Det finns många länder som precis som Lennart
Kollmats säger är förvånade över att vår animerade
debatt. Sverige är ett rikt i-land där vi pratar mycket
om biologisk mångfald, och vi driver miljöfrågor i
många internationella sammanhang. Sedan får vi
stora skälvan och nojan när vi får 50 vargar i skogar-
na, och det i stora skogar där det inte bor människor!
Det finns många som förvånas över det.
Till en del kanske man kan förstå dem. Vi hade
över 1 000 vargar vid förra hundraårsskiftet, dvs. år
1900. Sedan har vi haft noll en lång tid. Vi som har
varit engagerade i miljödebatten kunde med glädje
helt plötsligt inse att det nu fanns vargar i Värmland
och Dalarna. Hur de har kommit dit vet vi inte. Men
antagligen har de funnits där hela tiden utan att vi har
märkt dem. Helt plötsligt var det någon som såg dem.
Antalet borde egentligen vara betydligt större i
dag om det varit så att biologin ensam hade fått råda.
Men de har haft svårt att komma över en nivå på 50.
Vi vet tyvärr att tjuvjakten har varit ganska omfattan-
de.
Det får man egentligen inte säga, men alla vi som
deltar i den här debatten vet att det är så. "Skjut, gräv
och tig!" Vi har t.o.m. sett det så nära i tiden som
alldeles nyligen, när honan i Grangärdereviret för-
svann. Det var ganska sorgligt. I dag kan vi nämligen
se till att det inte blir konflikter med de stora rovdju-
ren. Vargen respekterar elstängsel, och det gör även
björnen. Vi kan också se till att det inte blir konflikter
med tamhundar. Det var det man försökte göra i
Grangärde. Man åkte ut från vargspanarnas sida,
pejlade in vargen och kunde exakt säga var varg-
flocken befann sig i reviret så att de jägare som skulle
ut på morgonen kunde bedriva jakten i en annan del
av vargreviret och slippa konfrontation mellan varg
och hund. Men den informationen tror man med stor
sannolikhet användes till tjuvjakt. Honan i Grangär-
dereviret försvann i det sammanhanget. Hade hon
dött en naturlig död hade hennes halsband naturligtvis
inte försvunnit. Hon var radiomärkt. Men det dog
med henne, och den enda förklaringen till det är att
halsbandet inte finns kvar inom vargreviret längre.
När det gäller den proposition som vi nu ska han-
tera menar vi från Miljöpartiets sida att det är bra att
sätta upp etappmål och miniminivåer. Det ger nämli-
gen möjlighet till en fortsatt diskussion om rovdjuren.
Och den behöver vi ha! Att vi sätter upp etappmål för
de populationer som är vacklande visar också att vi
vill ha en aktiv förvaltning när det gäller dem. Det
gäller järv, där vi har satt ett mål på 90 föryngringar
och 400 individer. För varg har vi satt 20 föryngring-
ar och 200 individer i Sverige. I dag har vi 60-75
vargar i Skandinavien. Men med det olyckliga som
har hänt i Norge är vi snart nere på 50-nivån igen.
Det rovdjur som jag är mest oroad för är järv.
Tjuvjakten har ökat, och det finns en hel del jaktbrott.
En järv jagades t.ex. i många mil innan den så små-
ningom hamnade under medarna och slogs ihjäl med
yxa på ett ganska bestialiskt sätt. Vi kan se att det är
ganska lätt att komma åt järvhonor med ungar i lyor.
Man kryper in och tar död på valparna och honan.
Järvstammen har vi alltså anledning att vara oroliga
för.
För björn, lo och kungsörn fastställs en minimini-
vå med 100 föryngringar och 1 000 individer för
björn, 300 föryngringar och 1 500 individer för lo och
600 häckningar för kungsörn.
Jag tycker att det är viktigt att vi klart talar om att
innan man har nått sitt etappmål ska man vara mycket
restriktiv med skyddsjakt. Den måste kunna få före-
komma om Naturvårdsverket upptäcker att det finns
individer som beter sig underligt - den möjligheten
måste vi ha. För några år sedan fanns det en vargtik
som började bli intresserad av hanhundar i stället för
hanvargar. Det är naturligtvis inte ett accepterat bete-
ende.
Varje individ är viktig för att vi ska kunna nå det
som vi talar om, nämligen en säkerhet när det gäller
att arterna är långsiktigt bevarade i Sverige.
För de arter som är lite säkrare, nämligen björn, lo
och kungsörn - i och för sig kan man ha vissa funde-
ringar när det gäller kungsörn - kan vi ha en annan
typ av förvaltning.
Detta tycker vi känns riktigt och rätt tänkt, även
om man inte exakt följer det förslag som fanns i ut-
redningen.
Det som har kommit att diskuteras mycket, vilket
jag i och för sig tycker är lite sorgligt, är bara vargen.
Det är naturligtvis viktigt att vi förvaltar även de
andra rovdjuren på ett bra sätt.
Det har också diskuterats huruvida vargen ska
stoppas in i 28 § eller inte. Från Miljöpartiets sida
tycker vi inte det, just med motiveringen att varg-
stammen inte har återhämtat sig i den takt som egent-
ligen och naturligt hade varit möjligt. Vi kan också se
att varje individ är viktig. Därför tycker vi också att
det är viktigt att man har möjlighet till en skyddsjakt
där Naturvårdsverket, som ska ha det övergripande
ansvaret, kan gå in och titta på vilken individ som i så
fall ska tas bort. Vi vill inte öppna en möjlighet för
den enskilde att bedriva skyddsjakt. Vargen finns
inlagd i dagens 28 § i jaktförordningen.
Vi kommer att rösta på vår reservation 12, som
jag yrkar bifall till. Men vi anser att det är oerhört
väsentligt att den förändring som utredningen före-
slog stoppas, nämligen att släppa detta så pass fritt att
man inte ens, enligt vad de höga juristerna säger,
kommer att kunna åtala folk för jaktbrott eftersom
skyddsjaktparagrafen är för öppen. Det vill vi alltså
stoppa, och vi kommer därför att stödja propositionen
i den slutliga omröstningen. Det vill jag klargöra här.
Från Miljöpartiets sida menar vi att det förslag
som nu föreligger kommer att kunna vara början till
en bra förvaltning av rovdjuren.
Det har diskuterats mycket om rädsla. Jag har
också naturligtvis kontaktats av många människor.
Om vi tittar på hur vi har det i Sverige i dag så kan vi
se att vi aldrig har haft så stora stammar av älg och
rådjur som nu. Vi har också annat vilt, t.ex. vildsvi-
nen som breder ut sig i Mellansverige. Jag bor på
landsbygden, i en bygd där vi för inte så länge sedan
hade en tjuvjakt på lo. Den jägaren blev så lycklig
över jakten att han fotograferade sig och lämnade in
filmen till närmaste framkallningsaffär, som skickade
bilderna till polisen. Jag kan säga att jag inte har
märkt av lodjuret i trakten. Jag vet att vi har ett, men
vi ser det aldrig.
Men jag ser alla dessa vildsvin som vi har, jag ser
mycket rådjur och mycket älg. Jag kan konstatera att
det finns föda, inte bara för lodjuren utan det skulle
finnas föda för varg också.
Jag har hästar. Jag är medveten om att det skulle
kunna uppkomma en situation, framför allt med föl,
där fölet kanske skulle kunna ses som möjlig föda för
vargen. Men eftersom jag vet att det går att skydda
tamdjur så ser jag naturligtvis också till att skydda
dem.
Vi har i princip inga konflikter mellan varg och
får om man ser till att sköta stängslingen ordentligt.
Men vargen är inte dum i huvudet på något sätt! Ett
år sköt statistiken i höjden igen därför att vargen hade
kommit på att man kunde simma ut i sjön och simma
in i fårhagen. Det gäller alltså att man verkligen tän-
ker sig för när man stängslar. Men det går. Vi är in-
telligentare än vargen - det hävdar jag med bestämd-
het. Därför kan vi också se till att vi skyddar oss för
den.
Jag skulle önska att vi kunde komma i gång med
de försök som har gjorts att se till att minska konflik-
terna mellan jakthund och varg genom att informera
jägarna om var vargen är. Men det förutsätter natur-
ligtvis att detta inte sedan används i tjuvjaktsyfte.
De förstärkningar av lagen när det gäller tjuvjakt
och jakthäleri som föreslås tycker vi är mycket bra.
Jaktbrott ska ses som ett allvarligt brott, framför allt
för det som kallas för skyddsvärt vilt, om man har
använt motordrivet fortskaffningsmedel och om
tjuvjakt har utförts med en särskilt plågsam jaktme-
tod. Jag hoppas att det lagrummet aldrig kommer att
behöva användas. Jag hoppas nämligen att vi ändå är
överens om att djuren ska finnas i livskraftiga popu-
lationer. Vad det är kan sedan diskuteras. Inom veten-
skapen i dag diskuterar man mycket vad som är livs-
kraftiga populationer. Därför har vi också lite grann
undvikit det begreppet i utredningen. Vetenskaps-
männen tycker så olika. Vi har skrivit lite grann om
det, och det handlar om vargen.
Vi skriver: När etappmålet är nått bör en grundlig
genomgång genomföras av konsekvenserna av varg-
förekomsten. Det är då rimligt att pröva om ett nytt
etappmål bör fastställas eller om en ny miniminivå
bör anges. Med tiden bör en nivå för antalet vargar
kunna anges som bättre står i överensstämmelse med
de nivåer som med vetenskapliga utgångspunkter
bedöms vara nödvändiga för en kortsiktigt livskraftig
vargstam, dvs. minst 500 individer.
Jag tror att vi står inför någonting som vi kommer
att vara stolta över i framtiden i Sverige, nämligen en
bra förvaltning av de stora rovdjuren. Jag tror att detta
kommer att ge Sverige ett gott anseende och jag tror
att det kommer att bidra till att alltfler söker sig till
vårt land för att uppleva den vildmark och den natur
som inte finns i de allra flesta andra länder. Samtidigt
måste det naturligtvis påpekas att både Polen, Italien,
Baltikum och Spanien har betydligt mer varg än Sve-
rige. Men de har inte de stora skogarna, och inte rov-
djur på det sättet. Jag hoppas att vi kommer att kunna
få en samsyn i de här frågorna framöver och att vi
kan slippa de värsta övertonerna, för jag tror inte att
det gynnar någon.