Herr talman! Jag vill först markera min stora
glädje över att riksdagen nu har möjlighet att återstäl-
la genom att avskaffa alla de försämringar som den
borgerliga regeringen genomförde under förra man-
datperioden inom arbetsrättens område.
Den borgerliga regeringen tillsatte en kommitté
som arbetade i tre år med att ta fram förslag som har
ett gemensamt: de riktade en udd mot arbetstagarna,
mot deras trygghet, rättigheter och möjligheter till
inflytande i arbetslivet. Det var en ideologisk lag-
stiftning, och den genomfördes i stark konfrontation
med alla Sveriges löntagare, med de fackliga organi-
sationerna, med Vänsterpartiet och med Socialdemo-
kraterna. Det var ett beställningsverk från Sveriges
arbetsgivare som de borgerliga partierna snällt och
lydigt transporterade genom riksdagen.
Jag blir därför väldigt förvånad när jag i dag får
höra samma borgerliga partier tala om konfrontation.
Den inleddes ju 1991. Det var då man började kon-
frontationspolitiken. Så förvånas inte i dag över att vi
återställer till ett mera normalt läge.
De borgerliga försämringarna genomfördes under
täckmanteln att de skulle skapa fler jobb. Jag hör
fortfarande dessa argument här i kammaren i dag.
Jag har i Arbetsrättskommittén hävdat, och jag
hävdar fortfarande, att man skapar inga nya jobb
genom att göra det enklare för arbetsgivaren att ersät-
ta en person med en annan. Det var nämligen det man
gjorde när man ändrade regelverket.
Det är, som sagt, med stor tillfredsställelse som
Vänsterpartiet i dag är en del av den majoritet som
återställer arbetsrätten. Men det räcker inte med att
återställa. Arbetsrätten måste också förnyas och an-
passas till den arbetsmarknad som råder i dag, så att
den täcker hela arbetsmarknaden och alla anställ-
ningsformer.
En sak i Börje Hörnlunds anförande håller jag med
om delvis, och det var beskrivningen av den arbets-
marknad vi har, nämligen att den arbetsrätt vi har är
föråldrad. Men när det gäller inriktningen av den nya
arbetsrätten är jag inte helt säker på att jag och Börje
Hörnlund är överens. Min syn är att arbetsrätten skall
utökas så att den ökar arbetstagarnas inflytande på
arbetsplatsen och i arbetslivet, samtidigt som den
garanterar yttrandefrihet och trygghet i anställningen.
Jag vill här lyfta fram några av de frågor där
Vänsterpartiet kräver en snabb lagstiftning.
Under de senaste åren har många förlorat sina ar-
beten bara för att de använt sig av sin medborgerliga
rätt att yttra sig fritt. Där krävs en lagstiftning som
garanterar yttrandefriheten på arbetsplatsen och i
arbetslivet.
Detta gäller också 39 § i LAS som ger en arbets-
givare, som har ålagts av Arbetsdomstolen att återta
en uppsagd eller avskedad arbetstagare, rätt att köpa
ut arbetstagaren. Det är fullständigt orimliga förhål-
landen som innebär att vi låter makt och pengar gå
före rätt. Det är inte värdigt det svenska samhället.
Vi har också sektorn med anställda i entreprenad-
företag, konsultfirmor, firmor för uthyrning av arbets-
kraft, där det i dag helt saknas rättigheter och infly-
tande för arbetstagarna i förhållande till sin dagliga
arbetsledning. Där finns ett behov av att vidga arbets-
tagarbegreppet; eller också måste vi se över dessa
anställningsformer.
Det saknas också skrivningar och regler om allas
rätt och möjligheter till kompetensutveckling. Detta är
ett mycket stort problem. På sikt kan det innebära att
vi får en tudelad arbetsmarknad, där A-laget består av
dem som arbetsgivaren bestämmer sig för att satsa på,
medan B-laget är de som snabbt sorteras bort ur ar-
betslivet, för de får ingen del av kompetensutveck-
lingen och kan inte längre svara mot arbetslivets krav.
Detta är en rättvisefråga och en fördelningspolitisk
fråga. Det är också en samhällsekonomisk fråga, för
det är samhället som sedan måste ansvara för dem
som sorteras bort ur arbetslivet.
Det krävs också en lagstiftning som ger deltidsar-
betande förtursrätt till anställningar med fler arbets-
timmar. Jag är mycket förvånad över att vi inte har
fått majoritet i utskottet för den skrivningen i Väns-
terpartiets motion. Jag är mycket förvånad särskilt
med tanke på att arbetsmarknadsminister Anders
Sundström sade att han skulle ordna detta så snart han
fick majoritet i riksdagen. Den majoriteten får han om
Socialdemokraterna ställer upp på vår motion.
Det krävs också en lag som motverkar den lö-
nediskriminering som i dag finns mellan män och
kvinnor. Det krävs en lag, en förordning, som mot-
verkar den diskriminering som föräldralediga i dag
utsätts för vid upprättande av avtalsturlistor. Det kan
lösas genom att den centrala arbetstagarorganisatio-
nen alltid måste godkänna den typen av listor.
Ja, det finns fler frågor som måste behandlas när
det gäller att fördjupa demokratin i arbetslivet och ge
större inflytande för arbetstagarna. Det är i det här
sammanhanget tråkigt och bedrövligt att regeringen
har begränsat den utlovade översynen av arbetsrätten
till att tillsätta en utredning som får till uppgift att
pröva hur avtalslösningar på bästa sätt kan underlätta
situationen.
Att försöka få till stånd samförståndslösningar är i
och för sig vällovligt. Men kollektivavtalen täcker
bara delar av arbetsmarknaden. Hur skall man avtal-
svägen kunna utvidga arbetstagarbegreppet så att det
täcker in alla löntagare? Hur skall man avtalsvägen
snabbt avveckla löneskillnader mellan män och kvin-
nor? Vi vet ju alla att samtliga arbetsgivarorganisatio-
ner och samtliga fackliga organisationer har sagt sig
verka för detta i årtionden. De har haft möjlighet att
besvara dessa frågor avtalsvägen. Men det har inte
hänt någonting. Löneklyftorna har ökat. Dessutom vet
vi alla att kollektivavtalen inte täcker in hela arbets-
marknaden.
Hur skall problemen för deltidsarbetslösa lösas när
arbetsmarknadens parter säger sig ha jobbat med
problemen? De säger att de har arbetat med proble-
men i årtionden. Trots det är 150 000 fortfarande
ofrivilligt deltidsarbetslösa.
Nej, här och på andra områden krävs tydliga sig-
naler i form av en lagstiftning som täcker in hela
arbetsmarknaden och alla anställningsformer. Det
förvånar mig att Socialdemokraterna visar ett så dåligt
intresse när det gäller att värna och utveckla skyddet
och inflytandet för Sveriges löntagare. Parterna har i
alla tider haft möjlighet att träffa avtal. Problemet är
att arbetsgivarna ytterst sällan i sådana avtal åtar sig
förpliktelser som går längre än vad lagen anger.
Lagstiftning är därför enda sättet att komma åt de
allvarliga problem Vänsterpartiet lyfter fram i sin
motion. Ovanpå denna lagstiftning skall vi naturligtvis
värna och utveckla kollektivavtalen och samarbete,
samverkan, mellan parterna.
Några ord om överlåtelsedirektivet. Vi i Vänster-
partiet säger bättre sent än aldrig. Lagstiftningen bor-
de ha trätt i kraft redan när EES-avtalet trädde i kraft,
vilket Vänsterpartiet har påtalat ett antal gånger under
de gångna åren.
Det som är mindre bra i det förslag vi nu behand-
lar är att man inte vill ta steget fullt ut och leva upp
till direktivets intentioner, nämligen att skydda arbets-
tagaren från försämrade villkor under hela övergång-
sperioden, dvs. ett år. I stället väljer man att skapa en
ventil, där arbetsgivaren kan förändra villkoren i de
fall gällande kollektivavtal löper ut eller sedan ett nytt
kollektivavtal börjat gälla. Vänsterpartiet har i sin
motion och reservation tagit fasta på direktivets me-
ning och innebörd, nämligen att inga undantag bör
göras under ettårsregeln.
Jag måste också kommentera litet grand Elver
Jonssons inlägg om synen på blockad. Problemet när
det gäller lagstiftning mot rätten att utverka blockad
är att då skulle Sveriges riksdag ta sig rätten och frihe-
ten att lagstiftningsvägen förbjuda stridsåtgärder. Jag
tycker att det är märkligt att just Folkpartiet, som
brukar säga sig värna yttrandefriheten och friheter i
alla former, inte inser detta.
Herr talman! Jag skall avsluta med att yrka bifall
till Vänsterpartiets reservationer 3 och 10.