Herr talman! Svensk arbetsmarknad präglas i stora
delar av en stabil och delvis stolt historia. Åttatim-
marsdagen kom i seklets början. I slutet av 20-talet
inrättades Arbetsdomstolen. År 1938 fick vi det Salt-
sjöbadsavtal som har kommit att prägla flera decenni-
ers ordning för parterna på arbetsmarknaden. Parterna
gavs också ett långtgående ansvar att avtala i tunga
och väsentliga delar. Så kom det expansiva lagstift-
ningsskedet under 70-talet, då flera lagar såg dagens
ljus. Medbestämmandelagen och lagen om anställ-
ningsskydd, LAS, var de mest diskuterade och publi-
ka enskilda lagarna. MBL byggde för övrigt på den
s.k. §-32-utredningen från 70-talets början.
Syftet med 70-talets arbetsrättsreformer var att ar-
betstagarna skulle få mer information och inflytande
på arbetsplatsen och att anställningstryggheten skulle
öka. Erfarenheterna visar att lagarna inte alltid fick en
effekt som överensstämde med deras syfte. De skapa-
de formaliserade samarbetsformer och en byråkratisk
beslutsprocess.
De kollektivavtal som träffades förändrade inte i
grunden det förhållandet. Till detta kommer att regel-
verket var omfattande och svåröverskådligt, detaljerat
och komplicerat.
Under 1980-talets socialdemokratiska regeringsår
behandlades årligen i riksdagen ett stort antal motio-
ner med krav på förändringar i den arbetsrättsliga
lagstiftningen. Sedan mitten av decenniet framställde
Folkpartiet m.fl. också krav på en mera genomgripan-
de översyn av regelsystemet. Kritiken riktades mot
vad man såg som grundläggande fel i lagstiftningen,
såsom att rättigheterna i alltför stor utsträckning var
beroende av medlemskap i en facklig organisation och
att reglerna hade en bristande anpassning till de mind-
re företagens förhållanden.
När den borgerliga fyrpartiregeringen hade över-
tagit regeringsmakten aktualiserades frågan om över-
synen. Arbetsmarknadsutskottet såg då med stor till-
fredsställelse på att en bred översyn skulle komma till
stånd, men man utgick från att det fortsatta arbetet
skulle kunna ges en inriktning i linje med de synpunk-
ter, uppslag och konkreta förslag som kom till uttryck
i bl.a. Folkpartiets kommittémotioner. Kommittédi-
rektiv 1991:118 utfärdades också genom ett rege-
ringsbeslut den 19 december samma år.
Genom regeringens beslut i december 1992 fick
Arbetsrättskommittén ett tilläggsdirektiv, 1992:109,
som avsåg vissa frågor om kollektivavtal, medbe-
stämmande och anställningsskydd. I direktiven anges
att kommittén i sitt arbete skall utgå från att kollekti-
vavtal även i framtiden kommer att spela en betydel-
sefull roll för att reglera förhållandet mellan arbetsta-
gare och arbetsgivare.
Den proposition som fyrpartiregeringen lade fram
hösten 1993 innehöll ganska måttliga förändringar i
det arbetsrättsliga systemet.
Propositionen hade sin bakgrund i den svenska
ekonomins kraftiga recession med hög arbetslöshet,
finansiella obalanser och en låg produktionsnivå. Att
få till stånd en snabb expansion av antalet arbetstillfäl-
len inom det privata näringslivet kommer att vara en
nyckelfråga under 1990-talet. Växande små och stora
företag är en förutsättning för en uthållig tillväxt och
en återgång till den tidigare sysselsättningsnivån.
De förslag som är av en speciell betydelse för små
och medelstora företags förmåga att nyanställa borde
enligt den dåvarande regeringen kunna genomföras så
att förändringarna skulle kunna träda i kraft redan vid
årsskiftet.
Den socialdemokratiska regeringen föreslår nu en
återgång till vad som gällde före den 1 januari 1994.
Som jag sade inledningsvis var de förändringar
som genomfördes förra året måttliga. Något raserande
av den arbetsrättsliga lagstiftningen var det sannerli-
gen inte fråga om.
Folkpartiet liberalerna har genom åren medverkat
till arbetsrättsliga reformer. Man skall kunna känna
trygghet och tillerkännas medinflytande - också i
egenskap av anställd. Därför är lagen om anställ-
ningsskydd och medbestämmandelagen viktiga ar-
betsrättsliga lagar. Detta har inte hindrat oss från att
se över hur denna lagstiftning har fungerat. Det är
inget originellt med att av och till göra sådana av-
stämningar. En sådan skedde 1982, då den dåvarande
mittenregeringen i en proposition justerade LAS. Den
socialdemokratiska oppositionen rasade häftigt mot
den justeringen, medan Moderata samlingspartiet
tyckte att det var en alltför försiktig förändring.
Den dåvarande arbetsmarknadsministern, Ingemar
Eliasson, fick Centerpartiets och Folkpartiets stöd i
utskottet. Det visade sig vara tillräckligt för att det
skulle bli en majoritet i kammaren för förslaget.
Även om socialdemokraterna i den debatten hota-
de med att omedelbart riva upp förändringen vid ett
regeringsskifte visade det sig att den reform som
genomfördes av LAS höll över alla de nio socialde-
mokratiska regeringsåren, från 1982 och framåt. Den
justering som skedde då var inte så uppseendeväckan-
de, och den visade sig ha en god acceptans också av
parterna.
1993 års beslut innebar förändringar på några
punkter. De mest uppmärksammade förändringarna
gällde provanställningen, turordningsreglerna och ett
upphävande av blockader mot enmansföretag. I prak-
tiken har dessa förändringar visat sig vara gynnsam-
ma, inte minst psykologiskt. Reformen med den för-
längda provanställningen och möjligheten att mer
flexibelt disponera arbetsstyrkan vid neddragningar
har i allt väsentligt fungerat väl. Jag tror att många
nyanställningar har blivit möjliga eftersom det på
dessa punkter har blivit en större öppenhet.
Det fanns flera skäl för fyrpartiregeringen att av-
skaffa vetoreglerna. Ett skäl var att det skulle bli
förenligt med EG:s upphandlingsdirektiv. I det sär-
skilda yttrandet nr 1 säger vi att det är anmärknings-
värt att den socialdemokratiska regeringen i proposi-
tion 76 inte belyser frågan utan lägger fram förslag
om att vetoregler skall återinföras utan att man anty-
der några förestående komplikationer. Det är så
mycket mer anmärkningsvärt med tanke på att man i
proposition 102, som vi också behandlar, understryker
vikten av att Sverige skall uppfylla sina åtaganden
med anledning av vissa andra EG-direktiv. Därför var
det viktigt att vi fick Lagrådets yttrande. Det var
otvetydigt: Vetoreglerna är inte förenliga med vissa
regler i upphandlingslagen.
Vi är alltså, herr talman, kritiska till det sätt som
utskottsmajoriteten har sökt lösa problemet på, dvs.
genom ändringar i vetoreglerna. De föreslagna regler-
na är motsägelsefulla. De innebär att arbetstagaror-
ganisationen bara får åberopa vissa omständigheter
till stöd för sin vetoförklaring när det är fråga om en
offentlig upphandling. Den reella innebörden är att
den fackliga organisationen, ganska riskfritt, kan
lägga in veto som står i strid med upphandlingslagen
och därvid medverka till att en offentlig upphandling
inte kommer till stånd. Det är inget tvivel om att
många små arbetsgivare inte vill trotsa vetot, även om
det skulle vara felaktigt. Därför hävdar vi från den
borgerliga oppositionen att den valda regleringen av
vetoreglerna även i fortsättningen kommer att strida
mot en del EG-direktiv.
Kent Olsson frågade varför vi ville gå längre än
vad EG-direktivet bjuder. Vi menar att det är rimligt
med en generell tillämpning och att den är så viktig
att man inte bör hålla vissa delar av den offentliga
verksamheten utanför. Dessutom är det svårt att dra
gränserna. Direktiven undantar för övrigt vissa delar
av den offentliga verksamheten.
Regeringen tar verkligen lätt på frågan om block-
ader mot enmans- och familjeföretag. Statsrådet
Blomberg säger att det i princip inte finns något pro-
blem med en sådan blockadregel. Han hänvisar till
huvudavtalet mellan LO och SAF. Det är bara det att
Byggnadsarbetareförbundet, Målareförbundet och
Transportarbetareförbundet inte har undertecknat det
avtalet. Det är alltså dessa tre förbund som framför
allt berörs av frågan om blockader. Leif Blomberg
synes helt ha glömt de uppmärksammade fall som
förekom i slutet av 1980-talet. Då fick den förra soci-
aldemokratiska regeringen brottas med den svåra
frågan, då El-Ettan här i Stockholm agerade mycket
märkligt. Det var ett ärende som blev så besvärande
för socialdemokraterna i regeringen att de hänvisade
det till Näringsfrihetsombudsmannen. Men den dåva-
rande regeringen erkände, trots allt, att man såg all-
varligt på det som hade hänt och kunde hända när
seriösa enmansföretagare väsentligen hindras från att
verka på marknaden. Statsrådet Blomberg är inte i
kammaren i dag. Därför får jag ställa min fråga till
utskottets talesman. Kommer den tidigare svartlist-
ningen av ett antal företag att återigen bli ordningen,
enligt socialdemokratisk modell? Den frågan kräver
sitt besked eftersom ni nu föreslår en nyordning från
nyår.
Socialdemokraterna har inte minst i valrörelsen
under det här året, men också efteråt, fört någonting
som man skulle kunna kalla för en charmoffensiv mot
småföretagarna. Det är alldeles utmärkt att man på
socialdemokratiskt håll ägnar intresse åt småföreta-
gens villkor och problem. Det är viktigt, eftersom
småföretagarna har varit, är och kommer att vara den
hävstång som gör att man kan bryta upp från ett svårt
arbetsmarknadsläge, så att vi åter kommer in i ett
expansivt skede. Ingenting, herr talman, är viktigare i
dagens Sverige än att man minskar arbetslösheten
genom att åstadkomma nya arbetsplatser.
Jag har tidigare i debatten påstått att den förändring
som den borgerliga regeringen införde detta år inte
var så dramatisk. Vän av ordning kan naturligtvis säga
att återgången inte heller blir så märkvärdig. Teore-
tiskt sett stämmer en sådan iakttagelse. Men det är
inget tvivel om att den psykologiska effekten är långt
större. Många nyanställningar har skett, därför att det
finns - som jag uttryckte det - en större öppenhet
såväl vid nyanställning som vid förändringar. Men
återgången till det gamla systemet, där godtyckliga
regler, vilkas effekt man inte alltid överblickar, kan
förmodas ha den negativa psykologiska betydelsen att
väldigt många småföretagare som står i beredskap att
nyanställa rent av avstår från att göra det.
Det är djupt olyckligt, för då missar många en
chans i arbetslivet, och det kan också bli förödande
för Sveriges möjligheter att återhämta sig.
Det står dessutom i strid med vad denna regering
påstår sig vilja, nämligen att värna om småföretag-
samheten. Det kommer att uppfattas som att regering-
en inte menar vad den säger när det gäller att slå vakt
om och utveckla småföretagsamheten.
Även om arbetslösheten är hög kan den nytillträd-
da regeringen glädja sig åt en väsentligt förbättrad
konjunktur med en väl fungerande arbesmarknad.
Nyetablering av företag har underlättats, och möjlig-
heten för ungdomar att få en chans i arbetslivet har
väsentligt ökat. Det är därför viktigt att vi nu inte
återgår till byråkratiska och mera snäva system, som
regeringen och Socialdemokraterna i utskottet föror-
dat.
Herr talman! Folkpartiet står självfallet bakom alla
de reservationer där vi medverkat i utskottsbetänkan-
det, men jag vill yrka bifall till tre viktiga reservatio-
ner, nämligen 1, 2 och 5.