Herr talman! Vi kan börja med frågan om begrän-
sad blockad. Det är ingen skillnad om man vill för-
bjuda stridsåtgärder mot enmansföretag eller andra
företag. Man vill delta i ett förbud mot stridsåtgärder.
I Sverige finns det en gammal tradition att
stridsåtgärder är tillåtna så länge de inte har avtalats
bort. Det gör Sveriges löntagare i kollektivavtal. De
säljer stridsåtgärden för arbetsfred.
Folkpartiets representant säger i reservationen och
från talarstolen att Sveriges riksdag skall lagstifta bort
rätten att tillgripa stridsåtgärder. Det är vad Folkpar-
tiet säger. Sedan är det enligt min mening ointressant
om principfrågan riktar sig mot enmansföretag eller
större företag.
Sedan var det en kommentar om beställningsverk
från SAF. När man läser det program som SAF pre-
senterade inför valet 1991 och de direktiv som den
borgerliga regeringen sedan förelade Arbets-
rättskommittén kan man pricka av punkt efter punkt
på krav på ändringar i arbetsrätten från SAF:s sida.
Det kallas visst bingo när alla numren faller in.
Jag har själv ägnat mig och det, och jag kan redovisa
punkt efter punkt. Man missade ingenting. Att sedan
inte samtliga punkter genomfördes berodde enligt min
mening på att den socialdemokratiska regeringen lade
ner Arbetsrättskommittén. Den hade långtgående
förslag när det gällde rätten till inflytande, rätten till
tolkningsföreträde till förtroendemannalagen, rätten
till centrala förhandlingar och när det gällde allt som
SAF hade beställt av den dåvarande borgerliga rege-
ringen.
Jag förstår inte riktigt frågan om sanktioner vid
olaglig strejk. Men jag får väl återkomma.