Fru talman! Jag ser Sten Östlund på sin kammare
år 2000. Denne hedersman kommer ihåg sitt arbetsliv
från 50- och 60-talet. Han ser med förundran på allt
vad som har hänt från 1994 och fram till 2000-talet.
Han noterar att under 1995 och 1996 hölls arbets-
lösheten onödigt hög genom återställare, och att det
kostade det parti han representerar en hel del i form
av badwill. Han noterar att man egentligen aldrig
förstod småföretagens roll i det framväxande samhäl-
let. Trots att det var en mycket god konjunktur och ett
perfekt kostnadsläge fick man inte i gång framtidstron
hos de små och medelstora företagen.
Han noterar också att utveckligen tvingade fram
en arbetsrätt som dels var vad man återställde, dels en
hel del annat. Han noterar att tyngden flyttades från
LO-ombudsmännen till en medarbetaranda i företagen
som gjorde att trivseln ökade och allting gick bättre.
Sedan till a-kassan. Sten Östlund nämner i sitt an-
förande 80-procentsnivån. Nu är det ju fritt fram att
höja till 90 % och uppfylla vad Socialdemokraterna
lovade demonstranterna. I stället funderar man på 75
% i sjukersättning. Var är trovärdigheten?
Det togs stor hänsyn till arbetstagarparten. Det la-
des fram ett litet förslag i förhållande till utrednings-
förslaget. Jag kan också notera att 600 000 människor
förlorade sina jobb med de gamla lagarna 1989-1993.
Färre skulle ha förlorat jobbet om det hade rått större
flexibilitet.
Sedan vill jag ställa en fråga. Är Socialdemokra-
terna beredda att ta hänsyn till den tredjedel av företa-
gen som har färre än tio anställda, och som oftast inte
är part?