Fru talman! Vi är många partier som är mycket
positivt inställda till att alla ansökarländer nu får
förhandla. Samtidigt är det sagt att det är upp till
varje land hur snabbt man kommer fram till att upp-
fylla kraven. Det har också sagts att unionen är be-
redd att ta ansvar för att göra de förändringar som
behövs.
Där skulle jag vilja ställa en fråga. Statsministern
var så bestämd på att den begränsade agendan skulle
gälla. Är den tillräcklig? Finns det någonting utöver
den som skulle behöva komma upp på agendan? Det
är kanske så att det var ett paket av saker som skulle
läggas till, om man skulle lägga till någonting. Är det
någonting som borde har varit med men som inte har
varit med enligt statsministerns sätt att se?
Sedan skulle jag vilja ta upp en fråga som inte har
varit uppe i dag. Var det något bestämt datum som
angavs när EU trodde att EU skulle vara berett att ta
emot de nya länderna? Det har efterlysts av flera
kandidatländer när vi träffat deras representanter i
t.ex. utrikesutskottet. För dem är det oerhört väsent-
ligt att få höra ett sådant datum. Sedan beror det hela
på deras egna ansträngningar, och det är de medvetna
om.
När det gäller de kriterier som finns sägs det inte
så mycket om de sociala förutsättningarna, men de är
ändå en realitet. Vi har talat om i vårt Östersjösamar-
bete och i samarbetet med Central- och Östeuropa att
det åligger oss och de andra EU-länderna att försöka
att jämna vägen när det gäller att förbättra de sociala
förutsättningarna. Jag tänker på sådana saker som
ohälsa och extrem fattigdom. Det är bara två länder,
såvitt jag vet, som har nått upp till den nivå de hade
1989.
Då vill jag fråga: Hur ser statsministern på att
kriminalitet, extrem fattigdom, droger, ohälsa osv.
kan bli ett stort problem när vi får in nya medlems-
länder och inte har hjälpt dem på den här vägen?