Fru talman! Statsministern berömmer sig av en
konsekvens i den svenska EU-politiken. Jag ska inte
gå så långt tillbaka som till folkomröstningskampan-
jen 1994 för att beskriva den förändrade inställning
till en militarisering av EU som har skett. Det räcker
med att citera statsministern från den 2 juni i år, då
han i en artikel i Svenska Dagbladet skrev: "EU bör
ges en förmåga att också kunna besluta och genomfö-
ra begränsade fredsbevarande eller krisförebyggande
insatser, som t.ex. minröjning och gränsbevakning.
Sådana insatser bör kunna baseras på beslut i FN eller
OSSE."
Nu byggs en militär komponent upp som är nöd-
vändig för att bygga en federal stat i Europa. Krisin-
satserna ska inte längre ske efter beslut i FN eller
OSSE utan i enlighet med principerna i FN-stadgan.
Vad är det som har föranlett regeringens ändrade
inställning till militariseringen av EU?
Den andra frågan berör Turkiet. Turkiet är ett land
som ockuperar en tredjedel av Cypern, förtrycker sin
kurdiska befolkning, invaderar norra Irak med jämna
mellanrum och har otaliga kränkningar av fackliga
och mänskliga rättigheter på sitt samvete.
Sverige har, precis som Lars Tobisson sade, tidi-
gare ställt krav på en förändring av den turkiska poli-
tiken för att Turkiet skulle kunna accepteras som
kandidatland. Jag vill fråga statsministern: Vad har
Turkiet gjort som har ändrat den svenska inställning-
en? På vilket område har Turkiet visat att man bättre
respekterar mänskliga rättigheter, att man inte avser
att vara en offensiv stat i regionen och att man i fort-
sättningen kommer att respektera demokratin?