Fru talman! Ett beslut i Helsingfors var särskilt
viktigt, nämligen att unionen själv skulle vara klar att
ta emot nya medlemmar redan år 2002. Det var kan-
ske det största och mest positiva framsteget, för där
kunde mycket ha gått snett. Det gjorde det inte, och
det tror jag att vi ska observera.
Det skulle nämligen kunna innebära att vi kunde se
de första nya medlemmarna från Central- och Östeu-
ropa komma in redan den 1 januari 2003, om de är
snabba i sin egen anpassning.
Detta skulle för svensk del förhoppningsvis kunna
innebära att ordförandeperioden vårterminen 2001
medför ett förhandlingsavslut. Det kan nog krävas ett
förhandlingsavslut med de första länderna. För ratifi-
cering krävs ett eller kanske drygt ett år. Jag tror att
detta är ett oerhört viktigt steg i den alldeles domine-
rande betydelsefulla processen av Europas enande
efter 50 års skiljande.
Låt mig också poängtera att det när det gäller re-
geringskonferensens mandat faktiskt finns ett riks-
dagsbeslut, inte av denna riksdag men av en tidigare
riksdag, inför Amsterdammötet. Sådana ställningsta-
ganden är fastlagda, och vi kan gå tillbaka till dem.
Slutligen, fru talman, får man när det gäller Tur-
kietfrågan, som är så central, ändå hålla reda på sin
argumentation. Det viktiga när det gäller Turkiet är
två saker. Man ställer exakt samma villkor för Turkiet
som man ställer för alla andra kandidatländer. Vidare
finns det en oerhört ingående mekanism för att grans-
ka detta.
När kommissionen kommer in och gräver i varje
vrå av ett land kommer allting fram. Det är poängen
med Turkiets kandidatstatus att den kommer att med-
föra en kraftig möjlighet till förbättring, om Turkiet
självt är intresserat av att fullfölja sin medlemskap-
sansökan. Jag tycker att det skulle ha betonats mer
från regeringens sida.