Fru talman! I Köpenhamn 1993 öppnade dåvaran-
de EG för de forna länderna i Central- och Östeuropa
möjligheten att bli medlemmar i gemenskapen.
Luxemburg 1997 var det tillfälle när utvidgnings-
processen inleddes. Då var det sex stater som fick
beslut om att få börja medlemskapsförhandlingarna,
och de övriga fem fick ägna sig åt långsammare för-
beredelser.
Helsingforsmötet kommer vi nog att säga var det
tillfälle då EU:s utvidgningsbeslut blev fullständigt.
Nu drivs förhandlingarna med alla ansökarländerna i
Öst- och Centraleuropa.
Inga fler grupperingar ska gälla. Det är varje land
för sig självt, och resultaten är beroende av de föränd-
ringar och den kraft i förberedelserna som landet
självt kan åstadkomma.
Unionens åtagande å sin sida är att se om sitt eget
hus, så att gemenskapen är redo att ta emot nya med-
lemmar efter en genomförd regeringskonferens och
den därpå följande ratificeringen. Den förändringen
inom unionen ska vara avgjord innan år 2002 har gått
till ända.
Det säger sig självt att en utvidgningsprocess med
13 länder är ett gigantiskt åtagande - det är både för
unionen och för ansökarländerna en vattendelare. Det
sätter sin prägel på politikens alla områden. Det
kommer att innebära påfrestningar, men det kommer
också att ge stora vinster, naturligtvis, för alla de
människor som nu bor i länder som får en samhälls-
förändring som möjliggör ett EU-medlemskap - en
ekonomisk utveckling, säkerhetsmässiga fördelar och
miljömässiga fördelar.
Detta är något av Europatankens kärna; att tvinna
samman länder, att få till stånd ett växande samarbete
och en ökad integration som möjliggör ömsesidig
förståelse och omöjliggör krig mellan länderna i
unionen på vår kontinent.
Med den här bakgrunden blir Helsingforsmötet ett
stort steg i byggandet av 2000-talets Europa, ett pro-
jekt som vi kunde ana men inte vara säkra på den dag
Berlinmuren föll.
Vägen hit har inte varit alldeles rak. Det har varit
både framgångar och motgångar. Men den svenska
regeringen har bedrivit en konsekvent politik. Vi har
hela tiden verkat för utvidgning för alla ansökarlän-
der. Vi har ofta gjort det i motvind.
När vi nu ser resultaten kan vi säga att vi har
kommit dit vi ville. Jag ser det som ett exempel på att
vi kan påverka inom unionen. Sverige har på ett posi-
tivt sätt bidragit till detta utvidgningsresultat och
därmed också en god utveckling i Europa. Om det
råder ingen tvekan.
I utvidgningsdiskussionen har också sagts att vad
gäller Cypern är det klarlagt att inget kandidatland
har veto mot Cyperns medlemskap i unionen. Det är
också klarlagt att en lösning av Cypernfrågan skulle
underlätta anslutningen väsentligt, men det kan inte
ställas som ett villkor.
Vad gäller Turkiet finns följande att säga. Vi be-
slutade att Turkiet skulle bli ett kandidatland på basis
av samma kriterier som gäller för övriga kandidatlän-
der.
Det är ett gott resultat i det att unionen visar både
öppenhet mot Turkiet och trohet mot de principer
som har gällt för övriga ansökarländer. Turkiet ska
uppfylla samma krav som de övriga och kommer att
få samma slags hjälp under processen.
Vi känner de portalkrav som unionen ställer på
blivande medlemsländer. Demokrati, mänskliga rät-
tigheter och respekt för minoriteter är mycket fram-
trädande krav. I samband med att premiärminister
Ecevit besökte Helsingforsmötet framhöll han att
framsteg nu kommer att ske snabbt på MR-området.
Turkiet har en lång väg att gå också på andra områ-
den, inte minst det ekonomiska. Förhoppningen nu är
att perspektivet av medlemskap ska ha samma goda
effekt i Turkiet som det har haft i övriga ansökarlän-
der. Om det inte skulle bli framsteg kommer detta
fram i de regelbundna översynerna av Turkiets kan-
didatlandsstatus som unionen genomför. Det finns en
klar och tydlig mekanism: utan framsteg inga med-
lemskapsförhandlingar. Med framsteg blir det för-
handlingar. Processen är enkel att förstå, klar och
rättvis.
Låt mig också säga, fru talman, att det har varit
utomordentligt värdefullt att beslutet har kunnat fattas
i enighet inom den europeiska unionen och att Grek-
land har beretts möjlighet att ingående ta del av för-
beredelserna av det beslut som unionen kom att träf-
fa. Det är viktigt att de små länderna i den europeiska
unionen behandlas på ett sätt som gör att de har lika
rätt och lika möjlighet att påverka som de stora med-
lemsstaterna. Beslutet om Turkiet har visat unionens
intresse av att också lyssna på och ta hänsyn till ett
litet medlemslands intressen och behov.
När det gäller europeisk försvars- och säkerhets-
politik finns följande att säga:
Vi hade en bra diskussion om europeisk försvars-
och säkerhetspolitik i Helsingfors. Behovet av att
unionen får en bättre krishantering blev alldeles up-
penbart under Kosovokriget. Europas länder har ge-
nom åren bidragit med civil och militär personal i
kriser på många ställen, under de senaste åren huvud-
sakligen i Balkan. Men Kosovokriget visade tydligt
behovet av en snabbare reaktion, kortare beslutsgång-
ar och en effektivare basorganisation för arbetet. EU-
ländernas enheter var alldeles för sent på plats i Ko-
sovo. Detta är en kritik som vi får ta på oss. Detta är
därför sådant som vi måste hantera.
EU kan inte stå maktlöst vid kriser vid våra egna
gränser, kriser som dessutom kan spilla in i grannlän-
der och vars fruktansvärda mänskliga effekter blir
påtagliga för oss alla med nya flyktingströmmar.
Både av moraliska skäl och av rent egenintresse är
det nödvändigt att effektivisera detta arbete. Vi ska
samordna, inte dubbelarbeta. Vi ska vara väl förbe-
redda, inte starta varje gång helt från början. Vi ska
vara snabba när det behövs och inte låta ens enkla
hjälpbehov stå ohulpna på grund av bristande organi-
sation. Europa ska dessutom kunna göra detta självt,
inte behöva vänta på att en supermakt ska ta sig tid.
Det handlar faktiskt om något så prosaiskt som ef-
fektivisering. Det är inte effektivt att starta om på nytt
varje gång eller att låta folk lida när mycket små men
snabba insatser skulle lätta på olidliga förhållanden.
Det handlar om att göra allt detta utan att slösa med
dubbelarbete.
Detta område, EU:s krishantering, har varit före-
mål för en omfattande debatt i Sverige. Mycket av
denna debatt har byggt på rena misstolkningar och på
en ren rädsla för orden försvars- och säkerhetspolitik.
I slutsatserna från Helsingfors står det nu, för den
som vill läsa, att EU:s krishantering består av både en
militär och en civil del. Bl.a. har vi från svensk sida
fått gehör för att det ska vara en speciell civil kris-
hanteringskommitté vid sidan av den militära. Så har
det varit med vår krishantering, bl.a. i FN, även före
detta beslut. Den har bestått av militära styrkor när så
har behövts och av civil polis, hjälparbetare och min-
röjare när detta har varit påkallat.
Det står också uttryckligen i slutsatserna att den
styrka som nu ska vara snabbare gripbar än som har
varit fallet tidigare är en krishanteringsstyrka, inte en
Europaarmé. Den är inte avsedd för försvar av territo-
riet. Den är avsedd för krishantering när en krishärd
håller på att explodera i folkmord, utdrivning, etnisk
rensning och flyktingkatastrofer. Det är sådant som
har visats i outhärdliga bilder dag efter dag på TV-
skärmarna i våra egna hem från vår egen kontinent.
Den som i tid och otid med laddade värdeord
misstänkliggör en sådan krishantering och söker
skrämma bort det svenska folket från aktivt svenskt
deltagande menar jag tar på sig ett stort ansvar.
Sverige har deltagit i krishanteringen sedan 1950-
talet. Vi har gjort stora insatser i Kongo, i Korea, på
Cypern och i Mellanöstern. Under senare år har vi
deltagit i Bosnien, i Makedonien, i Kosovo och på
flera ställen. Vi ska fortsätta att göra detta. Peters-
bergsuppgifterna är ett uttryck för krishanteringens
samlade uppgifter - militära och civila - som Sverige
och Finland har drivit. Vi har inte stått vid sidan i
denna debatt.
En sammanfattning:
· Insatser av EU:s krishantering ska ske i enlighet
med principerna i FN-stadgan.
· EU:s länder har bundit sig för att snabbare än i
dag kunna ställa till förfogande för Petersbergs-
uppgifter mellan 50 000 och 60 000 man inom en
tidsperiod av 60 dagar som ska kunna vara ute i
minst ett år.
· Konfliktförebyggande och civil krishantering har
en självklar roll parallellt med den militära delen.
Detta är vad beslutet handlar om. Det här är be-
slutets innebörd. Det är fattat i samförstånd mellan
fyra stater som står utanför militära allianser - Sveri-
ge, Finland, Österrike och Irland - och resten av EU-
länderna som är inne i en militärallians, Nato. Det har
varit en ömsesidig respekt och en ömsesidig vilja att
hävda en effektivare krishantering på vår kontinent.
Jag ska nu gå över till regeringskonferensen, IGC.
Beslutet i Helsingfors blev att regeringskonferen-
sen ska inledas tidigt under nästa år - i februari - och
avslutas i december år 2000. Regeringskonferensen är
inkallad för att lösa frågor som måste vara klara för
att unionen ska kunna utvidgas. Dagordningen an-
sluter till detta. Den kommer att omfatta de frågor
som blev kvar efter Amsterdam, dvs: kommissionens
sammansättning, röstviktning och användande av
kvalificerad majoritetsomröstning som beslutsmetod.
Därtill kommer ett antal andra därmed sammanhäng-
ande frågor. Kölnslutsatserna om en begränsad dag-
ordning är vägledande. Det kommande portugisiska
ordförandeskapet har möjlighet att under nästa halvår
till Europeiska rådet föreslå att ytterligare frågor tas
in i konferensen.
Låt mig i det sammanhanget säga att vi är mycket
intresserade av en begränsad dagordning av det enkla
skälet att denna begränsade dagordning rymmer frå-
gor som med sin substans är så stora att de mycket
väl kan komma att ta lång tid att lösa. Och om vi ska
vara förberedda för att ta emot nya medlemmar efter
en ratificering i slutet av år 2002 får inte regerings-
konferensen dra ut för långt på tiden. Det är där vi har
motivet till en begränsad dagordning. Sedan skulle
man kanske också kunna lägga till att ju större dag-
ordningen blir desto mer riskerar regeringskonferen-
sen att fördröjas och därmed gå in i det ordförande-
skap som startar det första halvåret år 2001.
Miljö och hållbar utveckling: På miljöområdet ser
vi nu de första exemplen på hur det kommande
svenska toppmötet i Göteborg i juni 2001 får kon-
kreta uppgifter. Sverige har sedan 1997 aktivt arbetat
för att miljöhänsyn och hållbar utveckling ska integ-
reras i unionens alla politikområden. På mötet i Hel-
singfors uppmanades nu alla de nio berörda rådskon-
stellationerna att redovisa färdiga integrationsstrate-
gier till mötet i Göteborg. Kommissionen uppmanas
vidare att presentera en övergripande strategi för
hållbar utveckling till Göteborg, och därutöver ska
kommissionen redan före utgången av år 2000 utar-
beta förslag till ett sjätte miljöhandlingsprogram.
Även detta stöder integrationsarbetet. Vi betraktar
Helsingforsbesluten som goda resultat på miljöområ-
det som placerar vårt eget toppmöte i centrum.
Folkhälsa och livsmedelssäkerhet: Diskussionerna
om folkhälsa och livsmedelssäkerhet är viktiga för
unionen. Det är naturligt att det för närvarande mest
handlar om just livsmedelssäkerhet. Kommissionens
kommande vitbok i detta ämne ska behandlas skynd-
samt av ministerrådet, och det kommer troligen att
leda till att ett oberoende livsmedelsorgan inrättas.
Under nästa halvår kommer Europeiska rådet på nytt
att behandla dessa frågor.
Det är att märka att Europeiska rådet dessutom
speciellt erinrar om behovet av att säkerställa en hög
hälsoskyddsnivå för människor i utformandet av alla
gemenskapsstrategier. Det angreppssättet har stor
likhet med hur Sverige har drivit arbetet för hållbar
utveckling.
Hälsoarbetet kommer att vidgas till att beröra mer
än enbart livsmedelssäkerhet. Sverige kommer att
vara pådrivande i det arbetet.
När det gäller sysselsättningen fattade vi en del
förberedande beslut i Helsingfors, men i huvudsak
skjuts den diskussionen till Portugals ordförandeskap
nästa halvår.
Som riksdagen känner till blev det ingen fram-
gång med skattefrågorna i Helsingfors. Där blev det
en blockering. Storbritannien medverkade inte till ett
skattepaket som vi hade hoppats på. Det bestämdes i
stället att processen fortsätter. Vi slog fast principen
att alla ska vara med och betala skatt i unionen, och
att vi före en viss utgång - halvåret 2000 - ska kom-
ma tillbaka med ett konkret beslut. Jag har all anled-
ning att understryka vikten av att detta arbete blir
framgångsrikt.
I fråga om Tjetjenien protesterade vi kraftfullt mot
Rysslands användning av oproportionerligt våld i
Tjetjenienkonflikten. Vi antog ett uttalande som inte
enbart innehöll skarpa fördömanden i ord, utan vi
sade också att EU:s insatser inom Tacis kommer att
påverkas av denna konflikt. Vi gjorde dock klart att vi
inte ville beröra insatser på t.ex. kärnsäkerhetsområ-
det.
Vi drev också uppfattningen att det, trots kritiken
mot Ryssland, är angeläget att den nordliga dimen-
sionen, som varit ett av inslagen under det finska
ordförandeskapet, också i fortsättningen hävdas,
nämligen en konstruktiv dialog med ett demokratiskt
Ryssland inriktat på marknadsekonomi.
Fru talman! Europeiska rådets möte i Helsingfors
fattade viktiga beslut. Jag har här berört några av
dem. Arbetet pekar framåt när det gäller utvidgning-
en, regeringskonferensen, miljöarbetet, försvars- och
säkerhetspolitiken. Vi anar redan en hel del frågor
som kommer att vara på dagordningen under vårt
ordförandeskap. Det finns alltså en del som vi redan i
dag kan förutse. Unionen har tagit på sig stora upp-
gifter.
Jag anser att Helsingforsmötet var ett viktigt steg i
utvecklingen och ett toppmöte som också kom att
präglas av en yttre ram som var befriande i den me-
ningen att det saknade en del av den pompa och ståt
som vi förut har vant oss vid att se omkring EU-
toppmöten.