Fru talman! Riksdagen kommer i dag att fatta ett mycket viktigt beslut. Tusentals människor som under lång tid har levt under omänskliga omständigheter kommer att få en möjlighet att lämna det tillstånd av ovisshet och desperation som de har levt i. För många kommer det att innebära att ett liv som gömd och icke-existerande kan bytas mot ett liv som lagligt erkänd invånare i vårt land, med alla de grundläggande rättigheter och skyldigheter som gäller för alla oss som bor i Sverige. Allt detta gläder oss, Sveriges liberaler. Vi välkomnar Socialdemokraternas ändrade inställning i frågan.
Socialdemokraterna vände under lång tid ryggen mot mycket utsatta människor och blundade för den humanitära katastrof som dessa människors öde innebar. Nu har Socialdemokraterna kommit till insikt eller, rättare sagt, tvingats komma till insikt om att vi inte kan ha ett Sverige med en växande klass av rättighetslösa parias. Men detta uppvaknande i elfte timmen har fått sina följder. Det majoritetsförslag som nu föreligger är behäftat med mycket allvarliga brister vad gäller både beredning och innehåll. Lagrådets förödande kritik av detta hastverk visar på förslagets fundamentala brister som nu, med minimala modifikationer, kommer att drivas igenom.
Utskottsmajoritetens förslag är förenat med så fundamentala brister att vi inte anser oss kunna yrka bifall till det. Det är oerhört viktigt att de lagar som riksdagen stiftar i flykting- och utlänningsrelaterade frågor är klanderfria ur såväl formell som materiell synvinkel.
Många människors öde kommer att vara direkt avhängigt av dessa beslut, och de myndigheter som ska tillämpa lagarna i dessa delikata och komplexa sammanhang har rätt att kräva lagar och bestämmelser som ger dem alla de verktyg som rättssäkerheten och andra centrala juridiska principer kräver. Så är definitivt inte fallet med utskottsmajoritetens förslag som präglas av otydlighet och luddighet. Nya principer introduceras, exempelvis detta med "humanitärt angeläget" vars innebörd är minst lika dunkel som begreppet "humanitära skäl", ett begrepp som vi alla i riksdagsdebatten den 14 september var rörande eniga om skulle försvinna från vår lagstiftning.
Fru talman! Även om Folkpartiet också anser det vara angeläget att så fort som möjligt lösa dessa utsatta människors problem är det vår fasta övertygelse att skyndsamheten aldrig får gå ut över rättssäkerheten. Vi måste kunna hitta lösningar som innebär att grundläggande principer inte offras gällande beredningen av och innehållet i så viktiga lagar.
Vi är också mycket missnöjda med hur frågan om fastställandet av identitet hanteras i majoritetsförslaget. Folkpartiets linje har konsekvent varit att en förutsättning för att få permanent uppehållstillstånd ska vara att identiteten är fastställd. Det räcker inte att, som det nu står i utskottsmajoritetens förslag, lägga stor vikt vid denna så fundamentala aspekt. Om identiteten inte har kunnat fastställas faller den övriga prövningen då vi inte vet vem vi har att göra med. Jag är helt säker på att Folkpartiet har en överväldigande majoritet av svenska folket bakom sig när man ställer det tydliga kravet på att fastställd identitet är en given utgångspunkt för fortsatt prövning om uppehållstillstånd.
På samma sätt tycker vi att majoritetsförslagets vaga formuleringar om brottslighet är oacceptabla. Där står det att brottslighetsaspekten särskilt ska beaktas vid tillståndsgivning. Vi menar att detta inte räcker. Vi anser att huvudregeln ska vara att personer som skäligen misstänks eller som har blivit dömda för brott som kan ge mer än sex månaders fängelse inte har rätt till ny prövning om uppehållstillstånd. Vi är också helt övertygade om att vi även här har en överväldigande majoritet av befolkningen bakom oss. Vi tror att medborgarnas acceptans för en human flyktingpolitik förutsätter en helt annan tydlighet i dessa frågor än den som detta i all hast hopsnickrade förslag erbjuder.
För att kunna råda bot på dessa och andra brister sade vi för några veckor sedan att den motion som majoritetsförslaget grundas på skulle dras tillbaka. Vi ville att regeringen skulle ta sitt ansvar och, efter en acceptabel beredning, lägga fram en proposition i frågan. Under tiden skulle en generell inhibition eller verkställighetsförbud råda vad gäller avvisningsbeslut i asylärenden. På det sättet ville vi skydda människor som är mycket utsatta utan att ge avkall på de krav som måste ställas på den lagstiftning som riksdagen godkänner.
I det sammanhanget var vi också beredda att omedelbart inleda samtal med regeringen och andra riksdagspartier i syfte att uppnå ett brett samförstånd kring en human och rättssäker lösning på tusentals människors tragiska situation. Vi fick tyvärr inga svar på vårt förslag. Majoriteten valde i stället att köra över Lagrådets och många andras kritik och driva igenom ett ytterst bristfälligt förslag som vi fruktar kommer att allvarligt skada asylprocessens trovärdighet och legitimitet.
Fru talman! Dessa är de motiv som har lett till att Folkpartiet har reserverat sig mot utskottsmajoritetens förslag. Därför yrkar jag nu bifall till reservation nr 2. Den reservationen grundar sig på Folkpartiets flyktingpolitiska motion, där en helhetslösning baserad på följande fyra punkter erbjöds:
1.Personer med lagakraftvunna avvisningsbeslut, som utan egen förskyllan inte kunnat avvisas på grund av verkställighetshinder under två år eller mer, beviljas permanent uppehållstillstånd.
2.Barn som befinner sig i ett livshotande tillstånd, eller där allvarliga men för barnets fortsatta liv kan befaras och dess familj, beviljas permanent uppehållstillstånd efter medicinsk prövning och bedömning av en oberoende läkarkommission.
3.Barnfamiljer som fortfarande vistas i Sverige, oavsett var de befinner sig i asylprocessen den 31 mars 2006, beviljas ny prövning enligt den nya utlänningslagen som då träder i kraft.
4.För att permanent uppehållstillstånd ska beviljas ska personers identitet vara styrkt eller ha gjorts sannolik. Personen ska även genomgå vandelsprövning. Rätt till ny prövning eller uppehållstillstånd ska, som huvudregel, inte ges personer som skäligen misstänks eller har blivit dömda för brott som kan ge mer än sex månaders fängelse.
Våra förslag är enkla och tydliga, ingen principiell förvirring skapas och aspekter som fastställandet av identitet samt skyddet mot att brottslingar skulle kunna få uppehållstillstånd behandlas på ett tillfredsställande sätt. Nu kommer våra förslag att röstas ned och endast tjäna som en påminnelse om att det fanns ett bättre alternativ till majoritetsförslagets så undermåliga hastverk.
Fru talman! Låt mig nu vända blicken mot framtiden, mot följderna av det beslut som i dag kommer att fattas. Den fråga som allmänheten ställer sig är: Vad kommer att hända med dem som nu får laglig rätt att leva i Sverige? Kommer de att hamna i arbetslöshet och utanförskap? Kommer det att göra att deras redan i dag mycket svåra situation i utsatta förorter blir ännu mer utsatt? Kommer den redan i dag så bekymmersamma segregationen att bli ännu djupare och mer bekymmersam? Och vi måste nu, i denna kammare, våga ställa den fråga som vi alla har ställt oss under de senaste två veckorna: Hur ska vi hindra att utanförskapet spårar ur och att det blir som i Frankrike?
Det är dessa frågor som vi nu måste ha modet att ställa, och vi måste ha ett övertygande svar. Det har svenska folket rätt att kräva. Vi måste dock tyvärr konstatera att det just är dessa frågor som har nonchalerats och misskötts i åratal. Integrationsmisslyckandet är uppenbart. Landet glider isär, och regeringen visar en total brist på idéer och förslag om hur utanförskapets dystra spiral ska hejdas. Nyligen avslutades Socialdemokraternas nästan veckolånga kongress, och vi kan, tyvärr, slå fast att regeringen fortfarande är folket svaret skyldig om hur integrationsmisslyckandet ska ställas till rätta. Det var helt enkelt pinsamt att se hur lite tid de i Malmö församlade socialdemokraterna hade för en så viktig fråga.
Folkpartiet har sedan valet 2002 gjort integrationsfrågan till ett centralt politikområde. För tre år sedan, i augusti 2002, lanserade vi det integrationsprogram som i grunden förändrade valrörelsen. Programmet var en krigsförklaring mot utanförskapet och grundade sig på en konsekvent arbetslinje. Folkpartiets traditionella generositet mot flyktingar och öppenhet mot invandrare kombinerades på det viset med tydliga krav på oss alla att bidra till en gemensam integrationskamp.
Drygt tre år har gått sedan dess, och vi önskar att vi kunde blicka ut över ett Sverige som håller på att vända trenden och ge alla dess invånare en värdig plats i gemenskapen. Men det kan vi inte. Vi ser i stället ett land som sargas alltmer, som delas allt djupare mellan dem som bidrar med sitt arbete och dem som tvingas leva på andras arbete, mellan dem som deltar i samhällslivet och dem som står utanför och i desperation vänder ryggen mot samhället.
Socialdemokratins långa regeringsinnehav har varit förödande för de mest utsatta i vårt land. Partiet fick förvalta den längsta högkonjunkturen i modern historia och misskötte uppgiften kapitalt. I slutet av högkonjunkturen fanns det fler människor i utanförskap än någonsin tidigare vid en liknande period. Efter omsvängningen i konjunkturen 2001-2002 har denna process accelererat. I vår senaste kartläggning av utanförskapets utbredning i Sverige kunde vi konstatera att det fanns 154 bostadsområden i en mycket utsatt situation. I dessa områden pyr en social desperation som när som helst kan slå till på det mest förtvivlade och destruktiva sätt.
Det är bakgrunden till att Folkpartiet i dag kommer att väcka en motion med anledning av händelse av särskild vikt, som innehåller ett krisprogram för att bekämpa utanförskapet och hindra att de personer som nu får rätt att stanna i vårt land slussas rakt in i ett liv som präglas av utsatthet och utanförskap. Det handlar om ett kraftfullt åtgärdspaket i syfte att förebygga upplopp som dem vi nu ser äga rum i Frankrike. Där lyfter vi fram arbetets, skolans och trygghetens betydelse för integrationen. Vi föreslår också åtgärder som på ett bestämt sätt angriper diskrimineringen, men vi kräver samtidigt respekt för det demokratiska och jämställda samhällets värdegrund och förutsätter en vilja att vara med i samhällslivet.
Det är Folkpartiets förslag för att vinna kampen för integrationen. Det är vårt svar på de frågor som medborgarna har rätt att ställa om hur det kommer att gå för vårt land nu när mångfalden ökar och vi ger alltfler personer rätt att stanna hos oss.
Vad har regeringen att säga om detta? Vilket svar har statsministern, migrationsministern och integrationsministern att ge dem som med all rätt undrar om vår framtid? Det är dags för regeringen att ta sitt ansvar för Sveriges framtid och presentera ett program för att bryta utanförskapet. Det kravet ställer vi, och det ställer också alla svenskar, gamla eller nya, som vill leva i ett land där vi växer tillsammans, där det finns plats för oss alla, där vi aldrig får uppleva den typ av skrämmande scener som Frankrike har upplevt under de senaste två veckorna.