Herr talman! För två månader sedan debatterades i denna kammare förslaget till ny instans- och processordning. Jag sade då, och jag vill gärna säga det en gång till, att Sverige har en bra flyktingpolitik. Sverige har en stark lagstiftning. Sverige har tagit och tar ett mycket stort ansvar för världens flyktingar, ett större ansvar än väldigt många andra länder.
Men, som jag sade då och också vill säga nu, att vi har en bra flyktingpolitik betyder inte att vi inte har problem. Jag pekade då på en rad problem som vi faktiskt har och som vi måste lösa. Vi har till exempel människor som finns i Sverige i dag, som har funnits här länge och som inte har återvänt. Det handlar om människor som har sökt skydd undan förföljelse, fått sin sak prövad, befunnits inte ha asylskäl och därför fått ett slutligt avvisningsbeslut. Ändå har dessa människor blivit kvar i Sverige av olika skäl.
De skälen kan vara väldigt många. Jag tror att det finns lika många skäl som det finns människor. Det kan handla om att hemlandet inte tar emot en när man ska återvända. Det kan handla om att det har blivit så oroligt i hemlandet att man inte vågar återvända. Det kan handla om att man inte har passhandlingar som hemlandet godtar. Det kan finnas väldigt många olika skäl till att man inte har återvänt. Det är de skälen som nu ska prövas, och de ska prövas individuellt. Var och en ska prövas för sig utifrån sina specifika förutsättningar.
Många har tagit upp barn i den här debatten. Vi vet också att det finns väldigt många barn och barnfamiljer i just den här situationen. Det är barn som går i skolan och som skaffat sig kompisar. För många har Sverige blivit hemland. De kan kanske inte något annat språk. De känner inget annat land. Detta är familjer som naturligtvis mår dåligt. Föräldrarna vet att de inte har uppehållstillstånd och kan inte riktigt rota sig, medan barnen rotar sig alltmer. Det här är den verklighet som vi har i dag.
Vi ser också att antalet människor som har blivit kvar trots att man fått ett slutligt beslut har ökat under den senaste tiden. Det är naturligtvis oerhört svårt för de människor som det handlar om, men det är också ett samhällsproblem. Det innebär att vi får en växande grupp människor som lever i samhället - barnen går i skola; en del kanske till och med arbetar - men som ändå lever utanför samhället. Det är naturligtvis ett stort problem.
Många har talat om luddighet. Jag skulle gärna vilja berätta lite grann om vad som nu händer efter den 15 november när den nya, tillfälliga lagstiftningen träder i kraft. Det innebär att barn och barnfamiljer som lever gömda åter kan registrera sig hos Migrationsverket. En del av dessa familjer kommer att behöva bostäder. Vi har sett att det finns tomma platser i Migrationsverkets mottagningssystem, och dessa barn och barnfamiljer kommer att erbjudas bostäder i de kommuner där det finns bostäder. Migrationsverket och Integrationsverket är nu i full färd med att både kartlägga dessa kommuner och förbereda dem på de insatser som nu krävs, dels under prövningen, dels efteråt.
Jag har träffat företrädare för en rad av de kommuner som kommer att beröras mest, och jag har också haft kontakt med företrädare för kyrkan och frivilligorganisationer för att försäkra mig om att vi nu samlar alla de krafter som vi har för att se till att det blir ett bra mottagande i kommunerna.
Integrationsverket räknar med att sluta avtal med ytterligare ett 40-tal kommuner. Det finns ett stort engagemang. Det finns en stor beredskap för det som nu kommer att ske.
Den nya prövningen av om det finns hinder för att återvända ska göras av Migrationsverket, och redan nästa vecka kommer Migrationsverkets ledning att fatta ett antal vägledande beslut så att arbetet med prövningen kommer i gång så snabbt som möjligt. Prövningen kommer att ske på olika platser i landet men i huvudsak i Stockholm, Göteborg och Flen. Man har en särskild grupp på ett 80-tal personer, både handläggare och beslutsfattare, som enbart kommer att arbeta med prövningen av just de här ärendena.
Det här är ju ingen amnesti, som så många också har påtalat. Det är ingen amnesti som säger att före ett visst datum får alla stanna. Det är heller inte så att asylärendet ska omprövas, utan det som ska prövas är vad som har hänt efter det slutliga beskedet om avvisning. Har det hänt någonting i hemlandet som innebär att familjen inte kan återvända? Finns det praktiska hinder för verkställighet? Finns det medicinska hinder för att återvända? Alla de frågorna kommer att ingå i den prövning som nu ska göras. I den bedömningen ska barns sociala situation, barns utveckling och anknytning till Sverige också vägas in, allt naturligtvis under förutsättning att vistelsetiden i Sverige har varit lång.
Det görs ingen heltäckande lista på exakt vilka situationer som kan leda till uppehållstillstånd. Däremot pekas det på en rad olika omständigheter som ska vägas in i den samlade bedömning som Migrationsverket ska göra.
Vi har heller inte fastställt någon exakt tid för vad som är en lång tid i Sverige. Vi har sagt att det måste avgöras från fall till fall, därför att det här handlar om människor, och människors liv ser väldigt olika ut. Det här handlar om människor, och alla deras skäl ser väldigt olika ut. Därför måste man ha en flexibilitet. En lång tid för en familj kanske ser ut på ett sätt och för en annan familj på ett annat sätt. Det måste finnas med. Det måste finnas en möjlighet att göra bedömningar utifrån varje enskild familjs situation.
Det som också ska vägas in i den samlade bedömningen är om den sökande medverkar till att fastställa sin identitet. Vidare kommer det också, precis som nu, att beaktas om personen har begått brott. Finns det sådana saker, finns det säkerhetsrisker, kommer inte uppehållstillstånd att beviljas. Allt det här ska ingå i den prövning som kommer att göras.
Med den nya lagen, som kommer att gälla fram till den 31 mars, kommer vi att bryta det dödläge, det vakuum som så många människor och även samhället har hamnat i. Jag tror också att det kommer att skapa möjligheter att få bättre ordning i asylsystemet.
Herr talman! Det finns i dag en misstro mot flyktingpolitiken. Det tycker jag också har framkommit i en del av de inlägg som har gjorts i debatten i dag. Det finns en oro för att människor som faktiskt behöver skydd undan förföljelse inte får det i Sverige. Men det finns också en oro i andra änden, nämligen en oro för att asylsystemet används för andra syften, att asylsystemet inte riktigt förmår skilja ut människor som har begått grova brott, inte riktigt förmår skilja ut människor som har begått krigsförbrytelser eller brott mot mänskligheten.
Det här är allvarligt. För att återskapa det förtroende som naturligtvis krävs för flyktingpolitiken och för asylsystemet måste det göras stora förändringar. Det har genomförts förändringar, men som kammaren är väl medveten om håller också väldigt stora förändringar på att genomföras.
Alla vet att vi nu ersätter Utlänningsnämnden med en domstolsprövning. Vi får en ny instansordning. Vi får en ny processordning. Vi får större öppenhet i asylsystemet. Vi förbättrar mottagandet. Vi förbättrar utredningarna på Migrationsverket. Vi får en ny lagstiftning som just sätter behovet av skydd i fokus, för vi har under den senaste tiden sett en förskjutning från behovet av skydd till att skälen handlar om sjukdom.
Jag tror att det är en olycklig förskjutning. Vi måste sätta behovet av skydd i fokus. Och den nya lagstiftningen, som utvidgar flyktingbegreppet, som utvidgar grunderna för att få skydd i Sverige, skapar goda förutsättningar för det. Jag tror att det är oerhört viktigt, därför att det är ändå behovet av skydd som är kärnan i flyktingpolitiken.
Samtidigt måste processen vara snabb. Vi har fått ned handläggningstiderna, och de allra flesta människor får i dag besked inom fem sex månader. Men målet att alla ska få besked inom sex månader ska nås, därför att de asylsökande har rätt att ställa kravet på svenska myndigheter att få besked i rimlig tid. På samma sätt har svenska myndigheter rätt att ställa krav på asylsökande att vara tillgängliga för utredning och att medverka till att fastställa sin identitet.
Men även när vi har genomfört alla dessa förändringar kommer människor att få nej på sina asylansökningar. Jag sade vid den förra debatten, men jag vill också säga det igen, att så länge vi har en reglerad invandring i en väldigt orättvis värld kommer människor att få nej. Det vi då måste göra är att bli bättre på att ge stöd till människor att återvända till sina hemländer så att vi inte får en ny situation med människor som lever utanför samhället.
Flyktingpolitiken måste fungera på det sättet att när människor kommer hit ska de få ett snabbt besked i en rättssäker prövning. Får man ett ja ska man få ett snabbt stöd att komma in i samhället, och får man ett nej ska man också få stöd att återvända till sitt hemland.
Det här är naturligtvis svårt. Därför behöver stödarbetet även omfatta det civila samhället. Det behöver omfatta så många som möjligt i vårt samhälle, därför att många som kommer hit kanske måste återvända till en sämre situation än vad man skulle ha fått i Sverige. Det är därför som vi måste utveckla stödet vad gäller återvändandet.