Fru talman! För mindre än två månader sedan antog riksdagen det förslag om en ny instans- och processordning i asyl- och migrationsärenden som regeringen då presenterat. Det var en enig riksdag som beslöt att fastställa ramarna för en ordning som i allt väsentligt ansågs kunna garantera en rättssäker prövning i asylärenden. De ändringar som gjordes hade bred uppslutning från alla parter med intresse i frågan, från Migrationsverkets tjänstemän till advokater och människorättsaktivister.
Ändå står vi här i kammaren igen och diskuterar på nytt en stor ändring i utlänningslagen. Det är märkligt, för att inte säga oroväckande.
Denna lagändring sker nämligen inte i första hand för att rätta till något som är fel i utlänningslagen eller i den kommande instansordningen. Den är i stället resultatet av en ren utpressningsaktion från stödpartierna gentemot Socialdemokraterna. Om inte regeringen levererade denna lag hotade nämligen dessa partier med att stjälpa den budget som Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet gemensamt hade snickrat ihop. Det hotet kvarstår i dag oförändrat. Fram till det ögonblick då kammaren i dag strax efter kl. 16 röstar om detta lagförslag är Socialdemokraterna gisslan hos de andra två partierna i vänsterkartellen.
Dock ska det sägas att detta inte förvandlar regeringen till något slags offer, utan tvärtom har man glatt och villigt arbetat fram det förslag som nu har lagts på kammarens bord. Företrädare för regeringspartiet, inte minst statsrådet Barbro Holmberg, har i flera intervjuer uttryckt ett gillande av det som nu sker. Socialdemokraterna retirerar. Men det sker med ett tillkämpat leende på läpparna.
Fru talman! För oss moderater är det däremot inte problematiskt att säga nej till hela detta förslag. Det är tvärtom helt naturligt eftersom vi inte står för uppfattningen att rättssäkerheten för individen är någonting som man dagtingar med. Riksdagen bör aldrig fatta beslut som man inte kan överblicka konsekvenserna av. Och de tjänstemän som kommer att hantera denna lag är berättigade till att kunna arbeta med vettiga verktyg, något som inte levereras av majoriteten genom detta betänkande. Och jag ska alldeles strax visa varför.
Detta förslag är dessutom inget annat än en förtäckt amnesti. Det har gjorts försök att sminka om det hela. Förvisso är det så. Men i praktiken är det en amnesti som riksdagen har att ta ställning till.
Hur ligger det då till med de olika delarna av detta lagförslag?
Först och främst uppfyller de inte ens de grundläggande kraven på beredning. De myndigheter som beretts tillfälle att yttra sig över lagförslaget har inte fått tillräckligt med rådrum för att på ett tillfredsställande sätt analysera och bedöma förslaget. Det vittnar de hårda orden från Lagrådet om.
Vår uppfattning är därför att förslaget inte kan läggas till grund för lagstiftning.
Konsekvenserna av lagen kan nämligen inte överblickas. Det saknas rimliga uppgifter om antalet flyktingar som kan komma att beröras av lagen. De sifferuppgifter som har presenterats är av ytterst preliminär karaktär och baseras dessutom på antaganden och prognoser, något som bara är ägnat att skapa oro och oreda, vilket vi också har sett många bevis för i den allmänna debatten.
I verkligheten vet ingen hur många gömda flyktingar som kommer att träda fram eller få sina beslut prövade ex officio. Inte heller kan vi med noggrannhet säga hur många av dessa nya prövningar som kommer att leda till positiva beslut. De löften som har avgivits om att majoriteten av de gömda flyktingarna kommer att få lov att stanna är inte seriösa. Vem kan, eller ens bör, lova någonting sådant?
Till följd av denna osäkerhet går det inte heller att överblicka de samlade kostnaderna för reformen. Det gäller både Migrationsverkets omedelbara kostnader för handläggning av de ärenden som kommer att inkomma till eller initieras av verket och de kostnader som kommer att belasta Integrationsverket och Sveriges kommuner. Dessa ska ju gemensamt genomföra ett rimligt mottagande av flyktingarna och en meningsfull introduktionsverksamhet i enlighet med de lagar som riksdagen tidigare har beslutat om.
Integrationen av de berörda grupperna ska inte glömmas bort i sammanhanget, allra helst inte som Sverige i dagarna rönt en kraftfull kritik från OECD för att den nuvarande politiken skapar ett utanförskap och en segregation som är svår att bryta. Statens ansvar för de nytillkomna tar inte slut vid ett positivt beslut om uppehållstillstånd.
Utöver svårigheterna med kostnadsaspekten är lagen förenad med betydande tillämpningssvårigheter. Den står inte i överensstämmelse med grundläggande rättsprinciper. Lagen innebär att man för vissa grupper av individer, av människor, introducerar särskilda och mer generösa regler, vilka sedan gäller endast tillfälligt eftersom förslaget förvisso inte omfattar alla. Ordagrant sägs att det gäller vissa barnfamiljer samt de vars avlägsnandebeslut av olika anledningar inte har kunnat verkställas.
Lagrådet har med kraft påpekat att detta innebär att två parallella system kommer att gälla, vilket skulle innebära att lika fall kan komma att behandlas olika. Och utskottets betänkande visar inte på något sätt att denna tveksamhet har rättats till. Denna osäkerhet i lagtillämpningen leder till att vi moderater inte anser att kraven för rättssäkerhet är uppfyllda.
En avgörande fråga för om man ska få ett positivt beslut vid en ny prövning blir nu enligt majoriteten i stället hur länge som man har vistats i Sverige. Detta är naturligtvis förenat med betydande bevissvårigheter.
För det första kan det på goda grunder ifrågasättas vad begreppet långt tid egentligen innebär. Ett så oklart begrepp har vi över huvud taget aldrig tidigare haft i svensk utlänningslagstiftning.
För det andra kan det naturligtvis vara väldigt svårt att korrekt fastställa vistelsetidens längd. Det är mycket oklart vilka beviskrav som kommer att ställas för ett positivt beslut. Är det ett hyreskontrakt från år 2000? Är det kvitton på matinköp på Ica under flera år? Är det bussbiljetten från den 10 september som låg här ute på Riksgatan och blåste omkring? Vilken typ av beviskrav är det som kommer att gälla?
Hur bevisar man över huvud taget att man har varit gömd, om asylfrågan nu kopplas direkt till kravet på tiden som detta ägt rum? Eller har ni inte tänkt på den saken i vänsterkartellen?
Risken är att dessa otydligheter leder till inkonsekventa bedömningar, vilket kan komma att underminera hela processens trovärdighet gentemot allmänheten. Det kan också antas att svårigheter kommer att uppstå avseende vilka som de facto har vistats i Sverige och vem som har kommit tillbaka efter att tidigare ha följt ett avvisningsbeslut och lämnat Sverige. Hur vet man att den familj som säger sig ha varit gömd inte reste till Tyskland dagen efter det att den fick avslag, eller till och med reste tillbaka till sitt hemland? Vem vet, och vem kan säga säkert? Men säkert är att detta innebär en orättvisa mot dem som faktiskt lytt myndigheterna och lämnat Sverige. Och det är en grym orättvisa.
Majoriteten går dessutom så långt i sin iver att dölja bristerna att den till och med minskar kravet på att man kan visa upp identitetshandlingar. Tidigare slogs det tydligt fast i lagen att det var en förutsättning för permanent uppehållstillstånd att man kunde visa upp sådana handlingar, inte minst för att styrka att man inte är kriminell. Men i dag skriver majoriteten att det är av stor vikt. Och ni som lyssnar i dag kommer att få höra företrädare för de tre partierna säga att detta är en starkare skrivning än tidigare. Det är som att säga att det är av stor vikt att du har goda kunskaper i att köra bil för att få körkort i stället för att säga att det är en förutsättning. Ingen skulle acceptera detta. Men svenska folket förutsätts acceptera denna nedvärdering av kravet på att samarbeta för att styrka identiteten.
För att nu råga denna absurda situation uppfinner också Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet ett helt nytt begrepp i lagstiftningen, nämligen begreppet "humanitärt angeläget". Problemet är att detta är oprecist och riskerar att leda till ytterligare tillämpningssvårigheter utöver dem som redan har räknats upp här från talarstolen av mig. Begreppet kopplas nämligen inte till den enskilde sökanden, vilket tidigare varit fallet med begreppet "humanitära skäl". Det är alltså inte Mohammeds egna skäl för att få asyl som kommer att bedömas, utan handläggaren på Migrationsverket kommer att tvingas bedöma frågor som i princip kan vara allt eller inget eftersom Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet inte behagar leverera någon definition av vad "humanitärt angeläget" står för. Sakligt? Nej. Rättssäkert? Knappast.
Avsaknaden av praxis omöjliggör i stället den objektiva bedömning som vi moderater så starkt tror på och som man borde sträva efter. I stället öppnar man upp för godtycke och för politiska bedömningar. Peter Eriksson, som ju sitter här i salen, kan ge kurser i hur man telefonerar runt för att påverka tjänstemän i deras ämbetsutövning. Det är tyvärr troligt att vi får se mer av den varan fram till den 31 mars nästa år.
Fru talman! Värst av allt är ändå vetskapen om att hela denna uppvisning är tämligen meningslös. Den hade kunnat undvikas om regeringen i stället hade följt den enkla principen att låta dem som har arbete och som kan försörja sig själva få lov att stanna enligt de linjer som vi moderater har dragit upp vid inte mindre än tre tillfällen bara detta år. Vi instämmer i att det finns ett otal fall där människor sökt sig till Sverige, rotat sig här och skapat sig en meningsfull tillvaro med arbete eller utbildning men ändå tvingats lämna landet.
Orsaken till detta är inte att myndigheterna har fattat fel beslut utan att besluten har fattats utifrån en i grunden felaktig syn på invandringen. Moderaternas ordning är att de människor som behöver vårt skydd ska få lov att stanna. De som har sökt sig till Sverige av andra skäl än skyddsbehov ska beredas möjlighet att få lov att komma hit genom ökad arbetskraftsinvandring. Den som har verkställighetshinder är inräknad i den gruppen.
Lösningen på de orättvisor som vi har sett är inte att utvidga gruppen av offer som är beroende av statens välvilja utan att öppna våra gränser för fler genom att göra det möjligt att arbetskraftsinvandra. Detta har dock motverkats av regeringen och dess stödpartier, naturligtvis främst av protektionistiska skäl.
För vårt vidkommande gäller att vi vidhåller kraven på en bredare och mer ändamålsenlig asyl- och migrationspolitik, som vi tidigare har presenterat i vår motion med anledning av regeringens förslag till ny processordning i utlännings- och medborgarskapsärenden.
I dag yrkar vi avslag på ytterligare ett felaktigt förslag från regeringen, vars velighet och oförmåga att styra svensk asyl- och flyktingpolitik blir mer och mer uppenbar för varje debatt här i kammaren.