Fru talman! Ledamöter! Vi har i Sverige år 2005 tusentals människor som lever i ett utanförskap som vi sällan diskuterar. Vi diskuterar ofta arbetslösheten och det utanförskap som den medför för människor som inte är fullt integrerade i den vardag som innebär att man går till jobbet varje dag. Men hur ofta diskuterar vi att det finns tusentals människor som inte får vara här, som dag efter dag lever vid sidan av, utan papper, utan tillstånd, utan grundläggande mänskliga rättigheter? Ja, den här hösten har vi diskuterat det. Hela det här året har vi diskuterat det på ett annat sätt än tidigare skulle jag vilja säga.
Det har varit en ganska lång process fram till den dag som i dag är då vi kommer att fatta ett beslut som positivt berör många av dessa människor. Det har varit en lång process sedan vi i riksdagen fattade beslut om en ny, mer rättssäker process, en annan rättsordning, för flykting- och asylfrågorna genom att avskaffa Utlänningsnämnden och i stället införa ett system med domstolar. Ända sedan dess har vi fört diskussionen om en eventuell amnesti för att därigenom se till att den nya processen, som börjar verka nästa år, från första början ska kunna fungera på ett bra sätt och för att de människor som i åratal levt här i många fall ska kunna få en chans till ett drägligt liv redan innan det nya systemet kommer i gång.
I våras startades också en namninsamling. Vi fick det så kallade påskuppropet. Bland annat deltog många kristna och andra religiösa grupper och enskilda människor för att amnesti skulle ges, för att de människor som det handlar om skulle få ett drägligare liv. Det gjordes en namninsamling med ovanligt många namn. Det var en av de största namninsamlingar som förekommit i Sverige. 160 000 människor deltog i den.
Jag säger det här för att jag vill visa att många deltagit i den här processen, som varit ganska lång. Runtom i landet har det hållits demonstrationer, debatter, möten där många människor engagerat sig för dem som farit väldigt illa. För mindre än två månader sedan deltog jag själv i den debatt i kammaren där Socialdemokraterna och Moderaterna sade nej till kravet om en allmän amnesti. Det var tråkigt. Det hade, tycker jag, kunnat ge kammaren särskild tyngd om vi i det läget hade varit beredda att säga ja till en allmän amnesti.
Trots allt stod dock många partier i Sveriges riksdag bakom det kravet, och i och med de fortsatta demonstrationerna och kraven i den allmänna debatten avstannade inte diskussionen utan den fortsatte in i de budgetförhandlingar som vi förde med regeringen och som pågick under tiden. Att det var på det sättet var inget onaturligt, även om en del har försökt påstå det. I de förhandlingarna fanns det redan diskussioner och beslut om hur mycket mer pengar vi skulle behöva för att den nya rättsordningen ska kunna fungera ända från början. Det finns dessutom en rad andra budgetposter kopplade till flyktingfrågorna.
Från Miljöpartiets sida valde vi att prioritera just den frågan, för till syvende och sist är det människorna, och de människor som far illa, som är själva kärnan och meningen med politiken. Till slut var vi ganska ensamma men valde ändå att använda den sista förhandlingsmöjligheten till att ta en diskussion med regeringen och Socialdemokraterna om att hitta en lösning på frågan. Politik är ju det möjligas konst, och det papper som vi i dag har framför oss är resultatet av det möjliga. Det är inte det allra bästa, men det är det möjliga, det näst bästa.
Jag är glad över att Socialdemokraterna och regeringen var villiga att ställa upp och ändra sin hållning i den här frågan så att vi kunde nå en överenskommelse där vi ser till människorna och kommer förbi de ganska rigida principhållningar som fram till dess hade varit i centrum för diskussionen. Också Vänsterpartiet har på slutet på ett mycket bra sätt deltagit i själva framtagandet av lagförslaget.
Jag vill rikta ett stort tack till de människor som deltagit i hela den här processen. Många har under lång tid medverkat genom att hjälpa de gömda flyktingarna. Det finns oerhört många människor runtom i Sverige som lägger en stor del av sin tid, sin energi och sitt engagemang på att hjälpa människor som far illa. De synliggörs inte ofta. Jag vill därför gärna rikta ett stort tack till dem. Nu får de också en belöning för sina insatser genom att det händer något. Det gäller även dem som deltagit i den allmänna debatten för att på så sätt försöka ge dessa människor en lite drägligare situation och kunna bli accepterade som människor i samhället på samma sätt som alla andra.
Till dem som kritiserar förslaget i dag, till exempel Mauricio Rojas, vill jag säga: Gör inte det bästa till det godas fiende. Det är ett allvarligt misstag i politiken. Politik handlar ofta om att tala om var man står, att redovisa principer, ställningstaganden, riktningar, att tala om vad vi ska göra, att med plakat och i demonstrationer visa vad som är fel och dåligt i samhället. Gör inte det bästa till det godas fiende, för då blir du själv en fiende till det goda! Det vore ett allvarligt misstag. Vi måste försöka se att nästa steg, bortom principerna, är att få till stånd något som berör och kan förändra vardagen för många människor.
I dag har vi möjlighet att fatta ett beslut som mer än vanligt berör många människor och kan utgöra en grundläggande och reell förändring för barn, för familjer, som lever i ett extremt utanförskap och som vi vanligtvis inte ser. Den här dagen kan bli en glad dag för dem för de kan få tillbaka hoppet, och som Kalle Larsson sade kan tusentals människor få möjlighet att stanna i Sverige och därmed få en ny chans till ett drägligt liv.
Jag vill ge ett råd, en uppmaning, till alla dem som berörs av det här beslutet. Ta kontakt med era jurister för att se vad ni ska göra i nästa steg! Ni behöver nämligen lämna in en ny ansökan, och det är viktigt att den blir formulerad på ett bra sätt. Den 15 november träder den nya lagen i kraft om vi i dag får en majoritet, som det ser ut att bli, som säger ja till förslaget i det här betänkandet. Men under den tiden, när ni är inne i en ny process, ska ni inte behöva riskera att hamna i förvar eller bli utskickade.
Jag vill också passa på att säga till dem som berörs av det här beslutet, de gömda flyktingar och de barn och barnfamiljer som det framför allt handlar om men också en del andra grupper, att de ska vara välkomna till Sverige. Ni har inte kunnat känna det under hela den här tiden. Många av er har levt i Sverige under många år och inte fått en ärlig chans, men nu skulle jag vilja att ni ändå försöker att känna er lite grann välkomna.
Nu gäller det att Sverige, vi som har en lite lättare situation, ser till att de som nu får stanna får en bra och ärlig chans att få ett gott liv. Jag vill hålla med Mauricio Rojas om att det nu också handlar om att skapa möjligheter för en integration, för en ny start för de människorna. Då handlar det inte om att vi behöver tre gånger fler poliser för att få integration, utan då handlar det om mänskligt beteende och om att vi allihop ska se de människor som berörs av det här. Integration och ökad läskunnighet får vi inte genom fler poliser i första hand, utan det får vi genom att vi alla tar ett ansvar som medmänniskor.
Det har varit en del kritik mot det här beslutet för att det är otydligt, för att lagförslaget inte täcker alla och så vidare. Jag kan hålla med om en del av den här kritiken, men samtidigt är dagens lagstiftning, den situation vi har i dag, inte solklar och enkel. Det är i flera fall tydligare, enklare, renare begrepp som vi använder oss av i den tillfälliga lagstiftning som nu kommer än i den som redan existerar. Och alla ska veta att även med en amnesti hamnar man i problem när det gäller definitionsfrågor om vilka som ska beröras, vilka ID-handlingar som ska vara giltiga och var de här människorna har varit under processen. Så det finns inga enkla, tydliga, rena lösningar som är helt utan svårigheter och problem av definitionskaraktär. Vi kommer alltid, var vi än landar, att komma i de svårigheterna. Frågan är: Vågar vi trots det göra det bästa vi kan för att människor som lever i Sverige i dag ska få ett drägligt liv? Det är det som jag tycker att vi nu har försökt göra. Vi har gjort det bästa möjliga - politik är det möjligas konst. Det kan vi i dag, vi som röstar ja, vara ganska stolta över i alla fall.