Fru talman! För snart två månader sedan hade vi en debatt här i kammaren om en ny process- och instansordning. Det gällde då utlännings- och medborgarskapsärenden. I den debatten började jag med att säga "att det är med mycket blandade känslor jag deltar i den här debatten". Känslorna inför den här debatten är svårare att beskriva. Jag känner en stor oro och osäkerhet om vad detta betänkande får för konsekvenser eftersom många av förslagen är otydligt formulerade och alltså kan få olika tolkningar i behandlingen senare.
Jag har också en stark medkänsla med alla de personer i vårt land som nu hoppas på en snabb förändring men som kanske inte kommer att få det positiva besked de så länge väntat på och längtat efter. Det betyder att jag inte litar på att förslagen i verkligheten kommer att innebära det vi verkligen hoppas på. Erfarenheter av tidigare uppgörelser med Socialdemokraterna gör att jag inte känner mig trygg med det här förslaget. När de inte själva vill genomföra någonting eller tror på det brukar det inte bli så som vi hoppats och tänkt oss. Dessutom vet vi att många av de här personerna också kan hänföras till Dublinkonventionen eftersom de har funnits i andra länder än bara Sverige.
Det var med nyfikenhet som vi följde budgetförhandlingarna mellan Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Vi var nyfikna på vad som skulle finnas med i propositionen när den kom. När den kom var detta det första man tittade efter, men man hittade inte alls några förslag om detta. Det kom i stället en motion under den allmänna motionstiden från just Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Jag blev först ganska förvånad när det kom på det sättet, förvånad över hanteringen att man formulerade det här i en motion i en så viktig fråga. När jag sedan läste motionen gjorde jag det först en gång och tänkte: Jag måste vara trött, för jag fattar dåligt vad det står. Jag läste den flera gånger. Sedan, när materialet kom från olika instanser som också hade läst igenom motionen, såg jag deras reaktioner och svidande kritik. Då förstod jag att det inte bara var jag som kände osäkerhet inför vad denna motion egentligen skulle leda till.
Barbro Holmberg nämnde i debatten att det var ett luddigt begrepp, det här med "humanitära skäl". Det var under den förra debatten. Det skulle nu tas bort. Nu får vi säga att man i stället inför ett annat luddigt begrepp, "humanitärt angeläget". Och vem kan med säkerhet säga vad just det förslaget kommer att innebära?
Fru talman! Med färska minnen från behandlingen av vår fempartimotion som vi skrev tillsammans med de andra partierna här i riksdagen, förutom Socialdemokraterna och Moderaterna, där vi föreslog ett nollställningsbeslut inför den nya process- och instansordningen, kan jag känna än mer tveksamhet om vad som kommer att hända nu. Den motionen fick massiv kritik från de partier som inte var med på den. Det var kritik mot i princip hela innehållet och hur fel det var med amnesti. Egentligen kommer det förslaget nu. Jag får väl också säga att jag ändå är glad att man tar ett steg i rätt riktning, fast jag är inte övertygad om att det steget blir så stort och så långt som vi hade hoppats. Jag tycker att vår fempartimotion var tydlig och lätt att ta till sig och förstå i motsats till den trepartimotion som vi nu ska ta ställning till.
I en motion som vi i Centerpartiet skrev under allmänna motionstiden upprepar vi kravet från fempartimotionen om ett nollställningsbeslut inför ikraftträdandet av den nya instans- och processordningen - detta eftersom det röstades ned i riksdagen då och vi fortfarande tror att ett nollställningsbeslut skulle vara viktigt för att visa medmänsklighet med många av de asylsökande och gömda flyktingar som finns i vårt land och för att ge det nya systemet en god start.
Många av dem som i dag av olika anledningar vistas i Sverige efter avslag på asylansökan har i själva verket tillräckliga skäl för att få skydd i Sverige, både enligt svensk lag och enligt internationella konventioner som Sverige har åtagit sig att följa. Det handlar om personer som befinner sig i Sverige därför att avvisningsbeslutet inte går att verkställa eller personer som beviljats temporära uppehållstillstånd därför att situationen i hemlandet är sådan att Migrationsverket bedömt att en verkställighet inte går att genomföra vid tidpunkten för beslutet. Det handlar även om personer som lever gömda i Sverige och som på grund av fruktan för att utsättas för inhuman behandling i hemlandet stannat kvar i Sverige.
De personer som omfattas av Centerpartiets förslag tillhör några av samhällets mest utsatta. Många har väntat många år på beslut. Andra lever i otrygghet för vad som ska hända när det tillfälliga uppehållstillståndet går ut. De som har valt att gå under jorden lever med ett konstant hot om att bli upptäckta och då bli tvungna att lämna landet. Detta är inte humant.
Dessa människors situation är ett av de viktigaste skälen för att nu, i den mån det är möjligt, genom ett nollställningsbeslut retroaktivt rätta till begångna fel från statens sida. Det finns givetvis också starka humanitära skäl för ett sådant beslut. Det får räcka med att peka på situationen för de apatiska barnen. Ett annat viktigt skäl för att genomföra en nollställning av gamla ärenden är att, som jag sade tidigare, ge den nya instansordningen en möjlighet att starta verksamheten under rimliga arbetsförhållanden.
Fru talman! I förra veckans Uppdrag granskning kunde vi följa och se vad som händer en familj med ett apatiskt barn som trots svidande kritik från otroligt många skickas hem till ett land där det inte finns beredskap att ta emot dem. Detta var en familj av tio som skickats hem de senaste dagarna, familjer som förmodligen fått stanna om de lyckats hålla sig gömda under några veckor till. Programmet upprörde starka känslor och mycket avsky över hur vårt land behandlar människor som flytt sina hemländer av olika anledningar.
Om vårt förslag om ett nollställningsbeslut vunnit gehör den 14 september här i kammaren skulle vi ha haft ytterligare två månader på oss att behandla dessa ärenden. Nu har det gjorts beräkningar av att varje handläggare ska behandla mellan tre och fyra ärenden per dag, så det kommer att få gå undan.
Hanteringen här i kammaren känns också underlig med tanke på att både Vänsterpartiet och Miljöpartiet vill stödja motioner med nollställningsbeslut, men här får de rösta nej eller avstå. I förra debatten vädjade jag till både Barbro Holmberg och Göte Wahlström om att regeringen skulle öppna för en möjlighet för fler att få stanna i vårt land. Nu får vi se hur det kommer att gå.
Jag nämnde också i den förra debatten många olika fall. Där kan jag också nu ge ett glädjande besked. Jag pratade om fyra ensamkommande barn mellan 13 och 17 år som då hade vistats i Sverige i närmare ett år. Nu har de fått ett positivt besked, och glädjen från den familjen är enorm, kan jag berätta. Det sker alltså positiva saker, även om människor får vänta alldeles för länge många gånger och gå ned sig både fysiskt och psykiskt. Och det är klart att då tar det också längre tid innan de får en chans att komma tillbaka. Men det finns som sagt positiva händelser att berätta om.
Det Centerpartiet vill i den här processen när det gäller nya människor som kommer till vårt land är att när människor kommer hit och söker asyl ska de få en möjlighet att parallellt med att de lär sig svenska språket också delta i arbetsplatspraktik. Vi tror nämligen att det är viktigt för de människor som finns här i Sverige i dag att den tid som de vistas i vårt land är meningsfull, oavsett om de får ett positivt eller negativt besked. Det skulle den vara med vårt system. Jag pratade med min kommun, Skövde, i dag, och man berättade hur man arbetar där just nu för att de nya människorna när de läser sfi också parallellt med detta ska få möjlighet att delta i arbetsplatspraktik. Det tror vi är väldigt viktigt.
Det också viktigt att vi sprider mottagandet över landet så att vi inte får en stor anhopning av många nya svenskar som får svårare att komma in i samhället därför att det inte finns tillräckligt med arbetstillfällen eller bostäder just där många har valt att bosätta sig. Vi har goda exempel till exempel i Ragunda i Jämtland, där man har arbetat med att parallellt med utbildningen också ge arbetsplatspraktik. Man har därmed lockat människor att flytta från storstäder ut i Småorts-Sverige, och många andra kommuner följer nu detta exempel.
Vi måste visa de goda exemplen i arbetet med att inlemma nya svenskar i det svenska samhället. Det är viktigt att vi gör vad vi kan för att få en större acceptans ute hos svenskarna. De flesta är väldigt positivt inställda, men vi behöver förhindra och motarbeta det som några talade om tidigare, nämligen möjligheten för främlingsfientliga partier att vinna gehör för sina åsikter. Det är viktigt att vi har en öppen process där människor känner sig delaktiga i arbetet. Dessutom skulle man kunna ha ett system med fadderfamiljer, personer som jobbade nära och gjorde allt de kunde för att dessa människor skulle få känna sig hemma i Sverige under den tid då de finns här. Vi borde också utnyttja det civila samhället på ett annat sätt än vad vi gör i dag.
Det finns mycket att göra på det här området. Vi har många debatter. Vi har haft en tidigare i höst, vi har en här i dag och vi kommer att ha ytterligare en framöver där det finns möjlighet att vidare utveckla vad Centerpartiet vill.
I det här betänkandet har vi en reservation, som jag yrkar bifall till. Det är reservation nr 5, och den handlar om att personer som lever gömda i Sverige ska få stanna kvar på grund av fruktan för att sändas tillbaka till sitt hemland.
Det har pratats om att det skulle vara en allmän amnesti. Det är inte det i vårt förslag. Det handlar om människor som kan styrka sin identitet. Människor som är krigsförbrytare eller har begått andra brott mot mänskligheten ska inte beviljas uppehållstillstånd. Centerpartiet vill alltså att vi ska vara klara och tydliga med vad vi menar i den här frågan, och det tycker vi att vi har formulerat i vår motion och även i vår reservation i det här betänkandet.