Herr talman! År 2008 beslutade vi genom alliansregeringens förslag om rehabiliteringskedjan, en kedja av insatser för att hjälpa människor som var sjukskrivna. Det innebar en stor satsning på sjukvård, rehabilitering, arbetsträning och företagshälsovård.
Jag funderade före den här debatten lite grann på hur jag tänkte efter det att vi hade varit med och vunnit valet 2006 och diskussionerna kom upp om en ny och mänskligare sjukförsäkring. Jag hittade gamla klipp. Det kan ibland vara bra att gå tillbaka några år och titta på hur det var i det gamla systemet.
År 2005 tror jag att det var, eller 2004, hade den socialdemokratiska regeringen bestämt sig för att halvera sjukskrivningarna. Det ledde till att 75 000 människor förtidspensionerades på ett år. Jag försökte när jag läste i klippen att också se på hur enskilda människor hade drabbats. Jag har några klipp här som jag hade sparat.
Britt-Marie till exempel, som hade cancersjukdomen sarkom, genomgick en behandling med goda prognoser om ett positivt resultat och ville inget hellre än att komma tillbaka till arbete. Mitt under pågående behandling fick hon beslut om att hon skulle ha sjukersättning från Försäkringskassan, alltså förtidspensionering. Hon upplevde det som kränkande. - Hade jag inte fått förtidspensioneringen kanske jag hade kunnat jobba åtminstone 25 procent. Nu har det tagit en väldig massa energi att drabbas av detta kränkande beteende, sade hon.
Ett annat exempel är Elinor, sjukskriven på grund av utbrändhet. Hon fick på ett väldigt tidigt stadium reda på att hon måste bestämma sig, antingen arbeta eller också bli förtidspensionerad. Hon kände att man måste ha en viss tid på sig för att pröva och att man måste pröva i den takt man klarar av. Hon blev förtidspensionerad. Hon fick sjukersättning.
Samma år - året före valet, 2005 - gjorde SVT:s
Uppdrag granskning
en intressant undersökning där man konstaterade att olika försäkringskassor hade som mål att förtidspensionera minst tre personer i månaden och att det på vissa lokala försäkringskassor utgick bonus, extra betalt, med 700 kronor om man lyckades förtidspensionera fyra personer.
Det här är naturligtvis en bakgrund som gör att vi när vi får del av oppositionens skräckmålningar ställer oss frågan: Hur många människor fick i det gamla systemet, på grund av de dåliga sjukförsäkringsrutinerna, ett sämre och ohälsosammare liv därför att de tidigt kom bort från ett aktivt arbetsliv?
Någon exakt siffra finns inte, men statistiken är klar. Människor som förpassas till ett passivt liv utanför arbetsgemenskap får fler sjukdomar och lever i snitt ett kortare liv.
Sedan 2007 har antalet sjukdagar successivt minskat, och kraftigt under det senaste året då det nya systemet började slå igenom. Allt tyder på att idéerna om tydliga tidsgränser i sjukförsäkringen var bra och att det stimulerar till aktiva åtgärder.
Åter en sista tillbakablick: Regeringen tillsatte en utredning som sjukförsäkringen där den mycket kompetenta Anna Hedborg var huvudutredare. Hon föreslår och utredningen talar om att det kan vara mycket bra med tydliga tidsgränser. Jag råkade hitta en LO-rapport från 2007, alltså efter valet, som heter
Sjukas rätt till stöd - En idéskrift om morgondagens sjukförsäkring
. Jag citerar LO-reportern som skriver: En tidsgräns skulle kunna bidra till att markera det temporära med sjukskrivning och betona att återgång till arbete måste vara målet.
Fru talman! Utom de här tidsgränserna med avstämning och ny prövning efter tre, sex och tolv månader och möjlighet att i normalfallet sammanlagt vara försäkrad i 914 dagar eller två och ett halvt år har det hela tiden sedan systemet infördes funnits möjlighet för svårt sjuka till en obegränsad tid med sjukpenning på högsta procentnivå. Sedan systemet infördes har antalet sjukfall gått ned kraftigt, och antalet förtidspensionärer i Sverige har minskat med 50 000. Färre blir förtidspensionerade.
När beslutet fattades 2008 lovade regeringen att man skulle återkomma med mer detaljerade förslag om vad som skulle hända efter två och ett halvt år med dem som fortfarande var sjukskrivna. Det är den propositionen med förslag som vi nu diskuterar. Vad händer efter 914 dagar?
Vi pratar om människor som har varit borta från arbetsmarknaden länge. Jag tror att alla som har träffat människor som har drabbats av en lång sjukskrivning vet hur svårt det kan vara att komma tillbaka. Redan efter någon månad hemma känner många rädsla och psykiskt motstånd mot att gå till jobbet. Jag jobbade själv för ett antal år sedan som lärare på olika typer av arbetsträning, och jag har stor förståelse för det här. Det är svårt att ta steget tillbaka till ett aktivt arbetsliv när man har varit borta länge. Därför är det viktigt med tidig rehabilitering. Men de som inte kom in i det nya systemet, som gällt bara sedan sommaren 2008, och de som av olika skäl är kvar i långtidssjukskrivning behöver naturligtvis på ett sätt som passar individen prövas i arbetsinriktad rehabilitering. Det får inte upprepas att människor rutinmässigt föses undan ur systemen och sitter hemma och lever på en låg sjukersättning.
Det här förslaget klargör, fru talman, principerna för vad som händer efter två och ett halvt års sjukskrivning. Socialdemokraterna och hela oppositionen säger nej. I princip uppfattar jag det som att de visserligen inte har några förslag och att Socialdemokraterna inte avstyrker huvuddragen i förslaget om rehabiliteringskedjan men säger ändå nej och vill införa något slags moratorium så att folk ska fortsätta att vara sjukskrivna utan att någon rehabilitering sker. I någon mening är det en försvarsattityd där man aldrig riktigt har gjort upp med och försökt komma med egna förslag till vad som ska ersätta det gamla system som vi hade före 2006. Man har inte gjort upp med det. Veronica Palm brukar säga att det ska erkännas att allt inte var bra på Socialdemokraternas tid. Det tycker jag är en underdrift när det gäller sjukförsäkringen, men jag har inte hört henne eller andra socialdemokrater säga hur de skulle vilja ha en aktiv sjukförsäkring, som i motsats till tidigare hjälper människor tillbaka till arbetslivet.
I dagens beslut i frågan slår vi alltså fast att den som har fått sjukpeng i två och ett halvt år kan få fortsatt sjukpeng om det handlar om fysisk eller psykisk sjukdom och om arbetet skulle försämra hälsan. Det vi gör för dem som har någon form av arbetsförmåga, stor eller liten, är viktigt när de varit borta från arbetet så länge. Har man som sagt varit borta så länge behöver man hjälp.
Därför blir det nu en introduktion i tre månader med olika förmedlingsinsatser, individuell hjälp, arbetsträning och praktik, och observera, i den omfattning som individen orkar. Alla som nu lämnar sjukförsäkringen för att omförsäkras till arbetsrehabilitering erbjuds detta. Efter dessa tre månader, om det inte har gått så fort att vederbörande redan kommit till ett arbete, gör man en kartläggning, för en dialog om anställningsbarhet, för en diskussion med arbetsgivare och gör en plan för fortsatta insatser. Samtidigt pågår hela tiden försök att hitta ett lämpligt arbete. I det som kallas fas 3 blir det sysselsättning hos någon anordnare som Arbetsförmedlingen förmedlar, i den utsträckning som personen i fråga orkar.
Som sagt kommer inte alla att komma tillbaka, men de förväntade siffrorna, som vi politiker inte har hittat på utan som vi har fått redovisade från Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen, är att ca 70 procent kan komma tillbaka till ett aktivt arbetsliv. Det hade de inte fått möjlighet till om vi inte hade infört rehabiliteringskedjan.
Avslutningsvis, fru talman! Oppositionen tycker alltså att det är hjärtlöst att säga att människor med arbetsförmåga ska hjälpas tillbaka till arbetsmarknaden. Då frågar jag igen, för femtioelfte gången: Vore det då bättre att hälften i stället blev förtidspensionerade med en mycket låg ersättning? Eller tänker ni att sjukskrivning ska börja användas igen, bara för att hitta en bidragsform för arbetslösa? Så tycker inte jag att sjukskrivningspengarna ska användas. Arbetslösa behöver inte sjukskrivning, men de behöver hitta vägar tillbaka till arbetslivet. Och vägar tillbaka till arbetslivet får vi genom arbetsmarknadsinsatser och hjälp till individen men också genom en politik som skapar jobb.
Med de orden yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet och därmed till regeringens proposition.
(Applåder)