Herr talman!
Kompletterande förändringar i sjukförsäkringen
heter det här betänkandet, och det är symtomatiskt för det högerregeringen sysslar med, symtomatiskt för högerregeringens hantering av hela socialförsäkringen och sjukförsäkringen. Kompletteringar och brandkårsutryckningar - man gör det för att rädda ett i grunden omänskligt och dåligt system. Men tyvärr - ni lyckas inte. Det blir bara ännu tydligare att rehabkedjan inte fungerar. Det blir tydligt att regeringen i snabb takt försämrat sjukförsäkringen och att man inte lyssnat på kritiken.
När vi diskuterade och beslutade om rehabkedjan för ganska precis ett och ett halvt år sedan efterlyste vi i oppositionen svar på frågan: Vad kommer att hända med dem som i och med de nya reglerna kommer att utförsäkras 2010? Jag ställde samma fråga i en interpellationsdebatt. Ett flertal remissinstanser ifrågasatte, som ni hörde att Veronica nämnde, och man beskrev farhågor om vad som skulle hända med den här gruppen sjuka. Inga svar fanns att få från högersidan.
Jag har varit ute och pratat en hel del om försämringarna i sjukförsäkringen under året, och överallt har jag mötts av oroliga människor. Jag har pratat med både sjuka och friska, och alla uttrycker oro över vad som har hänt sedan borgerligheten kom till makten. De redan sjuka pratar om otryggheten, rättsosäkerheten, oron över ekonomin, ja, oron över att över huvud taget orka. Och de friska har blivit förskräckta när de har förstått att det inte längre finns någon garanterad trygghet om man har oturen att bli sjuk. Rehabkedjans regler kan nämligen drabba alla, och det enda säkra med den är att den skapar oro, är rättsosäker och inte innehåller vare sig rehabilitering eller ekonomisk trygghet.
Nu i dag, 22 dagar innan reglerna ska träda i kraft, debatterar vi det vi kan kalla det sista steget i kedjan. Vi diskuterar vad som ska hända med de 55 000 människor som har nått vägs ände nästa år - de som inte längre får finnas kvar i sjukförsäkringen. Det är inte på grund av att de har blivit friska utan därför att deras dagar har tagit slut. Hör ni inte hur fel det låter? Tror ni att alla människor är stöpta i en och samma form? Oavsett sjukdom och ålder ska du när dina dagar tagit slut ut på arbetsmarknaden. Var finns empatin och förståelsen för att människor behöver tid och ro att bli friska? Var finns förståelsen för att vi behöver olika mycket för att tillfriskna, trots att vi kanske har samma diagnos?
Vi ska under dagen besluta om vad som ska hända med de 16 000 som om 22 dagar utförsäkras från Försäkringskassan och flyttas över till Arbetsförmedlingen. Under tre månader ska de delta i något som ganska tjusigt kallas introduktionsprogram, men som i realiteten är en introduktion till arbetslöshetskön.
Tre grupper undantas: omfattande vårdbehov i hemmet eller på sjukhus, om det är förenat med risk för allvarlig försämring eller vid förlust av verklighetsuppfattning.
Herr talman! Jag undrar - Gunnar Axén, Husmark Pehrsson och ni andra - om ni tror och tycker att det räcker med de här undantagen. Eller kommer ni efter ett tag att upptäcka att det återigen behövs kompletteringar, att ni glömde att kolla verkligheten när ni skrev det här förslaget?
Jag ska ge er några exempel på hur människor drabbas av de regler som snart är i gång. Exemplen är tagna ur ett nummer av ST Press för en tid sedan. Eftersom två tredjedelar av dem som drabbas den 1 januari är kvinnor har jag två exempel med kvinnor och ett med en man.
Lena, 42 år, har varit sjuk i många år, och i dag har hon tidsbegränsad sjukersättning på 8 560 kronor i månaden. Från den 1 januari ska hon vara med i Arbetsförmedlingens introduktionsprogram och får då 4 900 kronor i månaden i aktivitetsstöd. Men när programperioden är över bedöms hon sakna arbetsförmåga. Lena kan inte få någon sjukersättning då Försäkringskassan inte bedömer att hennes arbetsförmåga är stadigvarande nedsatt. Hon saknar SGI, sjukpenninggrundande inkomst, och kan inte få någon sjukpenning. Lena får 0 kronor i ersättning.
Vad säger ni till Lena, som inte får någon sjukpenning över huvud taget och måste söka socialbidrag, med allt vad det innebär, för att klara sig? Vad är hennes brott? Jo, hon har haft en tidsbegränsad sjukersättning, som ni har tagit bort.
Det andra exemplet är Selma, 45 år, och hon har i dag sjukpenning med 14 700 i månaden. Hon har varit sjuk i många år och orkar inte delta i Arbetsförmedlingens introduktionsprogram. Men hon ligger inte på sjukhus, och hon uppfyller inte heller något av de andra kriterierna för att undantas. Selma blir utan ersättning i 87 dagar, någonting som kallas karenstid. Därefter kan hon söka och begära sjukpenning på nytt.
Hur ska ni förklara för Selma att hon ska vara utan ersättning i 87 dagar? Varför straffas hon? Jo, hennes brott är att hon har mage att vara sjuk längre än högerregeringen tillåter.
Det tredje exemplet är mannen. Han har varit sjuk och bara haft kortare anställningar sedan han slutade skolan. I dag har han en tidsbegränsad sjukersättning och får 8 560 kronor i månaden. I januari ska han börja på introduktionsprogrammet och får då, som har nämnts tidigare, 4 900 kronor. Han förlorar 3 660 kronor i månaden.
Hur ska ni förklara för Peter att han ska tvingas leva på 3 660 kronor mindre i månaden?
Jag tycker att de exempel som jag läste upp visar på det vansinniga i det hela. Det är inte nog med att sjuka ska tvingas ut på en arbetsmarknad som egentligen inte finns för långvarigt sjuka. Vem anställer en långtidssjuk när det kryllar av friska arbetslösa? Långvarigt sjuka kommer dessutom att hamna i ett verkligt ekonomiskt utanförskap.
Herr talman! Jag läste en tidning i går, en tidning som jag inte brukar läsa så ofta. Huvudnyheten på första sidan var: Det kan skapa ett nytt klassamhälle. I ledaren skrev man: Färre sjukskrivningar får inte ske på de svagas bekostnad. Ryck inte undan mattan för de sjuka. Nej, det var inte Flamman jag läste. Det var Dagen. I tidningen fanns en artikel med rubriken "I Visby domkyrka fortsätter kampen mot sjukskrivningsreglerna".
Jag hoppas att ni nu har förstått att det inte är vi i oppositionen som oroar folk i onödan. Jag hoppas att ni har förstått och tagit till er att det finns en väldigt utbredd förtvivlan och oro över vart vi är på väg, när människor inte längre ska få rätt att vara sjuka tills de har blivit friska. Vilket samhälle har vi då?
Det jag är glad för är att fler och fler reagerar på det här, om än sent - bättre sent än aldrig. Fler står upp för att vi inte kan ha det här samhället. Vi vill inte ha det här samhället längre.
Herr talman! Jag ska ta ett annat exempel som visar hur illa genomtänkta de nya reglerna är. En fjärdedel av de försäkringslösa nästa år är sjukskrivna på deltid. Med de kompletteringar som vi diskuterar i dag krävs att den deltidssjukskrivne skriver in sig som arbetssökande hos Arbetsförmedlingen trots att han eller hon har ett jobb. Annars förlorar den individen aktivitetsstöd. Då måste personen dessutom begära tjänstledighet på deltid från arbetsgivaren.
Men nu är det så att det inte finns någon laglig rättighet för den utförsäkrade att få tjänstledighet beviljad för att bli inskriven på Arbetsförmedlingen. Det kan alltså bli så att personer blir sparkade från sina arbeten för att de inte orkar arbeta heltid och inte får partiell tjänstledighet beviljad av arbetsgivaren för att delta i Arbetsförmedlingens program.
Därför ska jag ge er ett tips på en ny komplettering: Inför en laglig rätt till tjänstledighet när man tvingas delta i introduktionsprogram.
Vänsterpartiet menar att det ska gå att ta vara på den arbetsförmåga en individ har och att även ett deltidsjobb är värdefullt. Personer som har långvariga sjukdomar ska ha möjlighet att vara sjukskrivna på deltid även om sjukskrivningen varat längre än den maxgräns som regeringen har infört.
Vi måste återigen se till att varje individ ges möjlighet att bli frisk utifrån sina möjligheter. Under den tid som krävs för att bli frisk ska man ha en garanterad ekonomisk trygghet. Ingen blir friskare av fattigdom. Nej, tvärtom riskerar den som utsätts för ekonomisk stress att bli sjuk.
Jag vädjar därför till er i högeralliansen: Ryck inte undan mattan för de sjuka människorna. Besinna er, stanna upp, riv upp och gör om, så slipper vi det elände som er rehabiliteringskedja innebär.
Jag yrkar bifall till vår gemensamma reservation 1. Det innebär ett avslag på hela förslaget i betänkandet och ett bifall för vår motion i frågan.
(Applåder)
I detta anförande instämde Marianne Berg och Lena Olsson (båda v).